Helrenovera arbetsmarknadspolitiken

Under våren 2026 är mer än en halv miljon människor arbetslösa i Sverige. Det är närmare 9 procent av alla som jobbar eller vill och kan jobba och söker jobb. Vi har alltså massarbetslöshet och detta borde bli valrörelsens viktigaste fråga.

Ska vi komma till rätta med arbetslösheten behöver vi både högre efterfrågan på arbetskraft och insatser för att arbetskraften ska passa för de jobb som växer fram. LO-ekonomerna ger i vårens Ekonomiska utsikter exempel på bra sätt att öka efterfrågan i ekonomin.

När det gäller de arbetslösas möjligheter att stärka sin kompetens och ställa om till de yrken där arbetskraft efterfrågas är den aktiva arbetsmarknadspolitiken en mycket viktig pusselbit.

Trots att arbetslösheten och därmed behoven har ökat har anslagen till aktiv arbetsmarknadspolitik minskat efter pandemin. Men snålt tilltagna resurser är dessvärre inte den enda bristen. Arbetsmarknadspolitiken har under senare år genomgått stora förändringar byggda på en stor tilltro till digitala lösningar och privatisering, till och med av stora delar av kärnverksamheten.

Som en konsekvens av förändringarna har Arbetsförmedlingens lokala närvaro minskat påtagligt. Antalet kommuner där Arbetsförmedlingen har fast bemannade kontor har halverats sedan 2019. I 83 av landets kommuner finns varken ett fast bemannat kontor eller någon samarbetslösning med en annan offentlig aktör.[1] Anställda på Arbetsförmedlingen vittnar om en otillräcklig lokal närvaro och många anser att nedläggningen av kontor har försämrat arbetsgivarkontakterna.[2] Arbetsförmedlingen pekar själv på att myndighetens arbete gentemot lokala arbetsgivare har minskat och att det troligen har bidragit till att färre får subventionerade anställningar.[3] Arbetsförmedlingens lokala närvaro och kunskap om lokala arbetsmarknader måste stärkas om myndigheten ska kunna fungera som smörjmedlet mellan utbud och efterfrågan på en väl fungerande arbetsmarknad.

Det är väl känt vad arbetsmarknadspolitiken kan bidra med när den fungerar som den ska. Arbetsmarknadsutbildning, subventionerade anställningar och förmedlingsinsatser kan ge positiva effekter på deltagarnas sysselsättning. En väl avvägd arbetsmarknadspolitik kan bidra till en lägre långsiktig arbetslöshet och därmed till en högre sysselsättning.[4]

Men i stället för att låta kärnverksamheten – att förmedla jobb, stödja de arbetslösa i deras arbetssökande och kontrollera att de söker arbete tillräckligt intensivt för att ha rätt till arbetslöshetsersättning – vara navet i Arbetsförmedlingens verksamhet, har kontakterna med de arbetslösa i betydande utsträckning lagts ut på privata aktörer. Detta trots att det inte finns stöd för att mer förmedling i privat regi ger bättre resultat. IFAU:s effektutvärdering av den upphandlade matchningstjänsten Rusta och matcha visar inte på några tydliga positiva effekter på deltagarnas övergångar till arbete eller utbildning. Studien fann alltså inte något stöd för att arbetsförmedling med fristående leverantörer är bättre, trots att insatserna var upp till 70 procent dyrare.[5] Uppsplittringen av kärnverksamheten på olika aktörer påverkar den verksamhet som bedrivs inom Arbetsförmedlingen. Många av dem som arbetar där i dag anser inte att alla arbetssökande får ett likvärdigt stöd av myndigheten.[6]

Den arbetsmarknadspolitiska insats som tydligast är inriktad mot att tillgodose kompetensbehov på arbetsmarknaden är arbetsmarknadsutbildningen. Den behöver ges en mer central roll. Under 2025 deltog bara i genomsnitt omkring 6 200 personer per månad i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Det är hälften så många som tolv år tidigare och långt under nivåerna på 1990-talet. Samtidigt visar studier att arbetsmarknadsutbildning har goda effekter på arbetslösas möjligheter att få arbete, särskilt för personer som har svagare ställning på arbetsmarknaden.[7] 

Arbetsförmedlingen behöver också få större möjligheter att, med subventionerade anställningar, stödja arbetslösa som har svårt att hitta jobb. Riksrevisionen[8] konstaterade dock 2023 att de subventionerade anställningarna präglades av allvarliga risker för felaktiga utbetalningar och missbruk och att riskerna var särskilt tydliga i nystartsjobben. Arbetsgivare har rätt till stödet för alla som uppfyller villkoren för ett nystartsjobb. Det ökar risken både för missbruk och för att subventionen snedvrider konkurrensen på olika delarbetsmarknader på ett osunt sätt.

Det finns dock andra subventioner som har bättre förutsättningar att fungera bra. Anställningsstöd ska hjälpa människor med svag förankring på arbetsmarknaden till arbete. Ett anställningsstöd (i dag i form av introduktionsjobb) kan man få efter en anvisning från Arbetsförmedlingen, om man uppfyller villkoren. Det betyder att Arbetsförmedlingen kan och bör kontrollera att stödet är lämpligt både för den enskilde och ur ett övergripande arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Det finns också etableringsjobb som ska stimulera arbetsgivare att anställa nyanlända invandrare och långtidsarbetslösa personer. Anställningen ska i normalfallet leda till en tillsvidareanställning på heltid. En förutsättning är att det finns ett kollektivavtal om etableringsjobb och de parter som har slutit avtalet ska yttra sig om anställningen.

Många arbetslösa är i dag välutbildade och bör ha goda förutsättningar att få jobb när det finns jobb att söka. En högre efterfrågan i ekonomin är därför avgörande i arbetslöshetsbekämpningen. Men arbetsmarknaden är i ständig förändring. Annan kompetens kan efterfrågas i de nya jobb som skapas än vad som behövdes i de jobb som försvinner. Även välutbildade arbetslösa kan därför behöva ställa om till andra arbetsuppgifter och det gör de ofta med stöd av parternas omställningsorganisationer. Men det fråntar inte Arbetsförmedlingen det övergripande ansvaret för att stödja kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden och ge arbetslösa möjlighet att ta del av utbildning som är relevant för detta. Arbetsförmedlingen behöver därför tillräckliga resurser för att kontinuerligt upprätthålla en hög kunskap om utvecklingen på arbetsmarknaden och en förmåga att ställa om arbetsmarknadspolitiken till föränderliga behov.

Det är hög tid att nästa regering tar ett nytt grepp om arbetsmarknadspolitiken. Det behövs en helrenovering.
____________________________________

[1] Unionen (2026), Arbetsförmedlingens lokala reträtt: Halverad närvaro och fördubblade avstånd.
[2] Fackförbundet ST (2026), Vad krävs av framtidens Arbetsförmedling? – En rapport om hur fler kan komma i arbete. Uppfattningarna framkommer i en undersökning med frågor ställda till anställda på Arbetsförmedlingen som är medlemmar i ST. Mer än hälften företräder dessa uppfattningar.
[3] Arbetsförmedlingen (2025), Fördjupad uppföljningsrapport 1 Januari-mars 2025, Af-2025/0017 8156
[4] Se exempelvis Forslund och Vikström (2011), Arbetsmarknadspolitikens effekter på sysselsättning och arbetslöshet – en översikt, Rapport 2011:7. IFAU
[5] Egebark, Johan,  Lisa Laun Linus Liljeberg Magnus Rödin Martin Söderström Emilie Videnord Johan Vikström (2024), En effektutvärdering av arbetsförmedlingen med fristående leverantörer, Rapport 2024:17. IFAU.
[6] Fackförbundet ST (2026), Vad krävs av framtidens Arbetsförmedling? – En rapport om hur fler kan komma i arbete. Uppfattningen framkommer i en undersökning med frågor ställda till anställda på Arbetsförmedlingen som är medlemmar i ST. Hälften företräder denna uppfattning.
[7] Se exempelvis Arbetsförmedlingen (2023) Effekter av tre arbetsmarknadspolitiska program 2010–2020 eller Habibija och Löfgren (2019), Arbetsmarknadsutbildning för nya och bättre jobb. LO., med där angivna källor.
[8] Riksrevisionen (2023), Subventionerade anställningar– att motverka fel i ett system med allvarliga risker RiR 2023:17.