I lördags intervjuades jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i Ekots lördagsintervju. I intervjun blev det tydligt hur låg prioritet jämställdhetsfrågorna har i regeringen, och hur svag bevakning den samordnade ministern har av de frågor som hon ansvarar för. (Se även artikel på makthavare.se) En av de viktiga frågor som adresserades var förändringen av Försäkringskassans mål om att åstadkomma en jämställd fördelning av föräldrapenningen. Det kristdemokratiskt styrda socialdepartementet ändrade förra hösten uppdraget från att myndigheten aktivt ska arbeta för ett jämställt uttag till att de endast ska se till att föräldrarna ska få tillräckligt med information för att kunna göra ett medvetet val i fråga om ersättningsuttaget. Kritiken har varit skarp, såväl från politiker, kvinnorörelse och fackförbund. Men även Försäkringskassan själva menar att förändringen i uppdraget påverkat deras sätt att arbeta med föräldraförsäkringen.
Nyamko Sabuni själv svarade i Lördagsintervjun att det bara handlade om en rent språklig förändring utan praktisk betydelse och inte en principförändring av jämställdhetspolitikens inriktning. När pressad på frågan om varför en sådan språklig förändring var nödvändig om den inte hade någon praktiskt betydelse svarade hon att ändringen hade gått henne förbi. Jämställdhetsministern höll sig helt enkelt inte informerad. Hennes svar visar på dels på den oenighet om hur jämställdhetspolitiken ska bedrivas som finns inom alliansen. Dels visar den att Nyamko Sabuni i praktiken inte anser att föräldraförsäkringen spelar en särskilt viktig roll i arbetet för jämställdhet.
Men när hon säger sig ta avstånd från det begränsade uppdrag som Försäkringskassan stämmer det inte riktigt. Försäkringskassan ska numera ge föräldrar möjlighet till att göra ”informerade val”. Det är precis det uppdrag som Delegationen för jämställdhet i arbetslivet som påbörjar sitt arbete nu har fått. Ett uppdrag som alltså inte handlar om förändra de strukturella hinder som finns för ekonomisk och social jämställdhet, utan bygger på en mycket individualistisk syn på att vi i alla avseenden kan ”välja våra egna liv.” Arbetstider, anställningsformer, lönenivåer och pensioner – bara du väljer rätt blir du jämställd. Det är en verklighetsbeskrivning som få inom kvinnodominerade LO-yrken kan ställa sig bakom. Med en begränsad målsättning om ”informerade val” kommer politiken inte långt.
När jämställdhetsministern inte längre kopplar greppet om föräldraförsäkringen tar istället kristdemokraterna initiativet. I går presenterade Göran Hägglund förslag till förändringar i föräldraförsäkringen inför nästa års budget. Av de uppgifter som finns att tillgå nu innebär förslaget att
– 80 procent av föräldrapenningsdagarna ska tas ut innan barnet fyller fyra år. Det är begränsning jämfört med i dag då det är möjligt att använda ersättningsdagarna upp till det att barnet fyller åtta år.
– 20 procent (96 dagar) av dagarna får sparas efter barnets fyra års dag.
– Perioden då de resterande dagarna får tas ut förlängs till 12 år istället för åtta.
– Ersättningen i grundnivån i föräldraförsäkringen höjs från 180 till 225 kr per daag.
Förslaget att begränsa perioden då föräldrapenning kan användas är ett kanske oväntat inspel från just kristdemokraterna. Men det är i praktiken inte den hårda begränsning som kvällstidningsrubrikerna vill göra gällande. Användningsmöjligheterna både förkortas och förlängs.
Som princip anser jag att det är bra att tiden då föräldrapenningen kan användas begränsas. Föräldraförsäkringens legitimitet vinner på att huvudsyftet – att föräldrar ska kunna ta hand om sina små barn – görs tydligt. En obegränsad möjlighet att spara dagar och använda dem som förlängd semester gynnar i första hand grupper som har råd att glesa ut ersättningsdagarna redan från den tidiga ledigheten. Dessutom finns det en poäng med att styra in mäns uttag av föräldrapenning till den tidigare perioden av barnets liv.
Men frågan är vad kristdemokraternas förslag gör för skillnad i praktiken. Vid fyra års ålder har i genomsnitt 370 dagar av försäkringens 480 dagar per barn betalats ut. (länk till fk) I dag har alltså föräldrar i snitt kvar 110 ersättningsdagar efter barnets fyraårsdag. Med kristdemokraternas förslag har man rätt att spara 96 dagar, en skillnad på 14 dagar. Det handlar med andra ord inte om en skärpning som kommer att slå särskilt hårt. Dessutom visar en rapport från Försäkringskassan att i genomsnitt 55,6 ersättningsdagar inte använts för de barn som fyllde 8 år 2009. Det finns dock ett mönster att föräldrar med kort utbildning använder något fler dagar totalt än föräldrar med lång utbildning.
Förlängningen då, är den bra eller dålig? Det är tydligt att föräldrar har ett behov att kunna styra över sina arbetstider för att kunna kombinera sitt föräldraansvar och förvärvsarbete även efter barnen fyllt åtta år. Särskilt LO-medlemmar har mycket begränsat inflytande över sina arbetstider och kan inte självklart ta ledigt för att följa med till skolan eller andra aktiviteter där barnen behöver sällskap av sina föräldrar. På det viset kan en förlängd möjlighet att använda ersättningsdagar vara bra, föräldrars rättighet till ledighet skulle stärkas.
I dag vet vi inte hur förslaget mer exakt kommer att se ut, men det vore för dessa syften bättre med en ersättningsform som var direkt avsatt för syftet och endast kunde tas ut från det att barnet börjat i förskola eller skola. Sådana dagar kallades tidigare kontaktdagar. Blandar man systemen finns ändå risken att de med lägst lön och minst inflytande över sina arbetstider ändå står utan ersättningsdagar när barnen blivit äldre.
Höjningen av grundnivån från 180 till 225 kr per dag anser jag är rimlig. (Gäller de föräldrar som inte kvalificerar sig till ersättnings på SGI-nivå) Problemet med att höja ersättningsnivån i grundersättningen ”för mycket” är att det finns risk att man bygger ett ”vårdnadsbidrag” inom ramen för föräldraförsäkringen. Tanken med en försäkring som bygger på inkomstbortfallsprincipen är att det lönar sig för både kvinnor och män att etablera sig på arbetsmarknaden innan de skaffar familj. Systemets principer har gynnat tvåförsörjarmodellen och det är viktigt att bibehålla dem. Den socialdemokratiska politiken har velat undvika en situation där moderskap i sig blir en försörjningsmöjlighet. Däremot ska mödrar och fäder kunna försörja sig och ha starka rättigheter på arbetsmarknaden under den period de ger omvårdnad till sina små barn.
Problemet är att vi har en arbetsmarknad som inte är sådär idealtypisk med fasta heltidsanställningar längre (och har väl aldrig varit för kvinnor). Det tar längre tid för unga att etablera sig på arbetsmarknaden och därmed blir det också svårare att kvalificera sig till full ersättning på SGI-nivå. Många utbildar sig också länge och väntar med att skaffa familj för att det är svårt att försörja sig på ersättningen som student. Den höjning som föreslås är tämligen modest och utmanar inte i sig, som jag ser det, incitamentsstrukturen i föräldraförsäkringen.
Däremot är de stora problemen med kristdemokraternas förslag snarare det man väljer att inte göra:
– Att inte slopa vårdnadsbidraget. En kombination av höjd grundersättning och vårdnadsbidrag kan i längden skapa en modell där moderskap blir en alternativ försörjningskälla. Dessutom klingar Hägglunds budskap om förkortningen som ett sätt korta avståndet till arbetsmarknaden för nyanlända utrikesfödda kvinnor falsk, så länge vårdnadsbidraget finns kvar.
– Att inte öka antalet reserverade dagar för respektive förälder. Så länge föräldraförsäkringen inte regleras ytterligare mellan föräldrarna kommer en förlängning till 12 år att bidra till att kvinnor ses som en riskarbetskraft under än ännu längre period av sina arbetsliv än i dag. Även i ett system med kontaktdagar bör dagarna tilldelas respektive förälder. Jag skulle alltså vilja se en ökad individualisering av ersättningsdagarna före såväl som efter den föreslagna fyraårsgränsen.
Och ett tips till Göran Hägglund och Erik Ullenhag, en ökad individualisering av ersättningsdagarna skulle faktiskt vara ett rätt fiffigt sätt att bryta kommunernas inställning till föräldraförsäkringen som den rimliga (och för kommunen billiga) försörjningskällan för nyanlända utrikesfödda kvinnor.
