1946 åkte Stig Dagerman till ett sönderbombat Tyskland. Han ville sammanfoga bilderna av andra världskrigets förlorare. Dagermans smärtsamma bilder av Tyskland är ohyggligt grå. Hoppet känns avlägset. Människornas förtvivlan är överväldigande. Dagerman skriver “jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Düsseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen.”
Med Dagermans känslor ser jag EUs politiska landskap torna upp sig. EU-domstolen fortsätter sin marknadsliberala holmgång. Under sommaren har Lavalkvartetten (Laval, Viking, Rüffert och Luxemburgdomarna) fått en uppföljare. I ett tyskt mål om kollektivavtalens autonomi har det organiserade arbetstagarintresset ännu en gång fått tummen ned i EU-domstolen. I sedvanlig ordning tar EU-domstolen i ordentligt när kollektiva intressen ska plattas till.
I Sverige har det juridiska efterspelet efter EU-domstolens Lavaldom nu kommit till vägs ände. Under sommaren avvisade Högsta Domstolen fackets resningsansökan i Lavalmålet. Byggnads och Elektrikerna får betala skadestånd till Laval. Trots att man följde gällande svensk rätt (!). Facket får betala skadestånd för att svensk rätt – enligt EU-domstolen – ansågs vara ett hinder för utländska företag. Man skulle kunna tro att facket är lagstiftare.
Under våren antog den borgerliga majoriteten Lex Laval i riksdagen. Reinfeldt och Littorin valde att använda EU-domstolens marknadsliberala dom till att begränsa den fackliga stridsrätten lite extra. Men det politiska efterspelet är dock långt ifrån slut. Vinner socialdemokraterna valet så rivs lagen upp. Den som vill försvara sina lönevillkor, återvinna sin trygghet och stolthet på arbetets marknad bör alltså rösta rött.
Det tyska målet (AKA-målet som det formellt heter) är en fortsättning på Lavaldomarna. Tyska kollektivavtal i offentlig sektor reglerar tilläggspensioner. I avtalen pekas förvaltare av pensionerna ut. Det gillades inte av kommissionen som väckte talan mot Tyskland. Kommissionen menade att de kollektivavtalade pensionerna borde läggas ut på offentlig upphandling. Den grundlagsfästa tariffautonomin i Tyskland (ett skydd för arbetsmarknadsparternas frihet att förhandla och träffa avtal) var dock inget skydd mot EU-domstolen. Inte heller fick resonemanget att det offentliga kan uppträda i olika kapaciteter, som myndighetsutövande eller arbetsgivare, något napp. EU-rätten är överordnad kollektivavtalen. Den tyska hösten rycker närmare.
Min förhoppning är att en rödgrön valseger kan tända ett ljus i Europa. Mörkret blir inte lika kompakt när vågorna av marknadsliberala domslut från EU-domstolen fortsätter att slå mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. På område efter område trycker EU-domstolen tillbaka det organiserade arbetstagarintresset. Balans mellan sociala och ekonomiska rättigheter är en förutsättning för att EU ska ha bred och allmän legitimitet. När EU-domstolen väljer marknadsliberalism rubbas balansen. Europas politiker måste nu återvinna balansen. En rödgrön valseger kan bli ett viktigt steg mot hoppet.
Jag har varit förbannad efter Laval, oroad efter Viking, frustrerad efter Luxemburg, förvånad över Rüffert och nu, efter Tysklandsmålet, förtvivlad och rädd. Nu hungrar jag efter framgångar. Tillsammans kan vi förhindra en tysk höst. Tillsammans kan vi tända ett hopp i Europa. En annan balans mellan sociala och ekonomiska intressen är möjlig. Ett annat EU är möjligt. Men då krävs politisk vilja – och din röst 19e september.
