Regnet mot båtklubbens tak hörs fortfarande svagt. De gamla herrarna sitter bakåtlutade i sina fåtöljer. Min pinnstol knakar som ett torrt skelett när jag lutar mig tillbaka. Jag börjar sakta fundera på när jag ska ta min första vaktrunda. Finns det paraplyer i klubbhuset tro? Mina vandrande tankar avbryts av Karlebys röst.
– Allt hänger ihop. Men om socialdemokrati ska bryts ner till principer är politikens företräde kanske allra viktigast. Politiken måste ha företräde framför ekonomin. Ringborg, jag säger inte att du inte gör det, men du måste kämpa för politikens företräde, för att tämja marknadsekonomins destruktiva krafter. Kapitalismen är både konstruktiv och destruktiv. Den kan bygga enorma rikedomar, men också ödelägga människans tillvaro och hela civilisationer. Socialdemokrati handlar i grund och botten om detta – vi lovar väljarna att kontrollera marknadsekonomin.
Ringborg sitter tyst. Ögonbrynen är vinklade i djup reflektion. Han ser ut att fundera på om hans politik alltid sätter politiken främst.
– Hmm… vad hette han som uttryckte det så bra, nästan poetiskt, Albinsson letar i minnet, att socialdemokratin reser ett vindskydd i marknadsekonomins stormvindar. Ett skydd där individer och samhälle kan känna sig tryggt trots konstanta ekonomiska, sociala och politiska förändringar. Skit samma. Det är vackert hursomhelst.
Hajk-Fredrik, som mest lyssnat hittills, ger sig in i samtalet. Hans röst är förvånansvärt ljus. Han harklar sig och fortsätter
– Som ni vet håller jag inte med om detta med politikens företräde. Ekonomin måste alltid ha företräde. Marknadsliberalismen har alltid blivit förhindrad. Den självreglerande marknaden och konkurrenssystemet höjer välfärden för alla. Problemet är att ni socialdemokrater vill störa systemet och gripa in på marknaden. Det är ni som är ansvariga för samhällets olyckor. Om marknaden fick råda fritt skulle alla ha det bra. Eller i vart fall så bra som de förtjänar… Marknaden är som en naturlag. Lite Darwin. Den starke får leva. Den svage får dö. Politiken ställer bara till det.
Karlsson, som tidigare rykte ihop med Hajk-Fredrik, nickar ivrigt. Skägget fladdrar. Han sätter sig upp i stolen och bryter in.
– Politiken är ingen lösning, såtillvida håller jag med dig Fredrik. Politiken döljer bara klassmotsättningarna. Arbetare står mot kapitalägare. De ekonomiska lagarna kommer att förgöra kapitalismen innefrån. Ringborg, mitt tips till dig är att luta dig tillbaka. Kapitalisterna förgör sig själva. Inget företag, eller ekonomi som helhet för den sakens skull, kan permanent hålla sina priser avsevärt över sina kostnader. Det är en konsekvens av konkurrensen. Det finns bara ett sätt bevara vinsterna: företaget – eller ekonomin som helhet – måste växa. Men förr eller senare kan ekonomin inte växa mer. Det är då kapitalismen går under. Ringborg, låt ekonomin ha företräde. Politiken skjuter bara fram den ofrånkomliga – kapitalismens kollaps. Staten kommer du för övrigt aldrig att kunna kontrollera. Att ni socialdemokrater lyckas så länge är imponerande. Men glöm aldrig att staten är borgerlig till sin natur.
Det blir tyst. Alla tycks fundera på vad som sagts. Hajk-Fredrik skakar på huvudet. Själv blir jag osäker om jag förstått hälften. Karlssons resonemang känns rätt i magen, men lite ödesmättat. Mänsklig passivitet som svar på mänskliga problem är väl inget lösning tänker jag samtidigt som en mygga landar på min hand. Karlsson bryter tystnaden och fortsätter
– Ringborg, ni socialdemokrater har lyckats med fantastiska reformer. Ni har reformerat staten och samhällsekonomin. Ni har lyckats med något jag aldrig trodde var möjligt. Ni har byggt en välfärdsstat. Men nu, efter närmare 80 år, har kapitalet formerat sig. Era reformer kommer att brytas ner snabbt. Tro mig.
Albinsson som suttit och pillat med sin snusdosa verkar inte kunna hålla sig längre. Han ser ut som han hört resonemangen tusentals gånger tidigare. Med ett leende på läpparna fortsätter Albinsson medan myggan på min hand börjat suga blod.
– Karlsson, du är samma dysterkvist som du alltid varit. Ingen kan förstöra en fest som du. Dina förutsägelser och spådomar slog fel sist det begavs sig. Och jag tror du får fel igen. Då som nu måste människan, väljarna själva alltså, förmås att inse att de själva är herrar över sitt eget öde. Snacket om passiv anpassning till ekonomiska modeller berövar människor modet. Det är en fråga om självförtroende. Ringborg, om du inte själv tror på politiken så kommer ingen annan att göra det heller. Om du inte tror att du kan reglera marknadskrafterna så kommer ingen annan att tro att du kan det heller. Självförtroende Ringborg. Självförtroende. Du måste tro på politiken.
Ringborg tycks inte veta vad han ska säga. Axlarna är modlöst hoppsjunkna. Han tittar ner i bordet. Resten av sällskapet tittar in i elden. Karleby har precis kastat in torr vedklabb. Det spritter i elden. Karleby, som fortfarande står upp, tar ordet
– Albinsson har rätt, hur reser ni vindskyddet mot marknadskrafterna? Reser ni ett skydd endast för de mest utsatta? Eller reser ni ett skydd som alla kan känna sig trygga och torra inunder? Kan väljarna känna att ni vill och kan kontrollera marknadsekonomin? Eller är det så att ni nervöst löper efter marknadsekonomin och enbart försöker ge sken av att ni kontrollerar den. Är det rent av så att ni låter marknadskrafterna organisera områden som kanske borde regleras av andra principer än tillgång och efterfrågan? Områden som organiseras av samhället i helt andra syften än vinst? Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov brukar det heta. En vacker tanke som också måste omsättas i praktisk politisk handling. Men, jag har bara frågor Ringborg. Inga svar. Svaren måste du dessvärre ge dig själv.
När Ringborg tar ordet för att förklara sig tar jag tillfället i akt. Trycket på blåsan är överväldigande. Pinnstolen knakar betänkligt när jag försöker att obemärkt smita ut. Ute är luften frisk. Min lungor fylls av fuktigt syre. Regnet har övergått i lättare duggregn. Under rop och skrik lägger en barnfamilj till vid bryggan. De verkar irriterade.
(fortsättning följer)
