Ställer du in smöret? En dam med bakåtkammat hår och en stor träbrosch ropar till en av kvinnorna som står och grejar i köket. För egen del kan jag inte släppa tanken på hur udda min båtvakt blivit. Normalt brukar man ju sitta i krystade samtal med någon tidigare okänd medlem i båtklubben. Nu sitter jag med två sällskap, men helt utan okänd båtvaktskamrat. Och samtalen i båthuset är allt annat än stapplande. Medan jag funderar på om jag ska ringa till den uteblivne båtvaktarn fortsätter diskussionen mellan herrarna.
– Socialdemokrati bygger på en fruktan hur illa det kan gå. Vad vi lärt oss av 1900-talets utopier är att drömmar måste förbli drömmar. Föreställningen om den perfekta marknaden, det klasslösa samhället eller himlariket på jorden kan förverkligas är farlig. Vi måste vara öppna för kritik och alternativ. Som socialdemokrater söker vi att undanröja och motverka missförhållanden. Historien har inget slut, inga idealtillstånd. Som socialdemokrat ska du vara lojal med målen, men villig att kompromissa med medlen. Men tro aldrig att du ska förverkliga en utopi. Vi är pragmatiker. Håller du inte med Albinsson?
Karleby har tänt pipan igen. Samtalet verkar inte vara ett angrepp på Ringborg. Inte som tidigare i vart fall. Albinsson nickar instämmande.
– Förhållandet mellan utopi och verklighet är komplext. Det är väl där som socialdemokratin hämtat sin styrka. Vi har förändrat verkligheten för många människor genom vår pragmatism. Vi är pragmatiker och reformister.
Karlsson blir genast provocerad och bryter in.
– Nej, i grund och botten är ni klassförrädare. Ni har samarbetat med kapitalisterna. Steg för steg har ni kanske gjort framsteg i det materiella. Men priset ni fått betala är ständiga avkall på drömmen om det klasslösa samhället. Om jag skulle kritisera dig Ringborg, men också dina företrädare de senaste decennierna, så är det för att utopin om det klasslösa samhället har förskingrats. Ni är för pragmatiska, för kompromissvilliga och numera, tyvärr, för maktliderliga. Genom de små stegens tyranni har ni förlorat klassresans mål. Och då pratar jag inte om någon klassresa till Köpenhamn i nionde klass.
Herrsällskapet skrattar åt Karlssons ordvits. Haj-Fredrik som mest suttit och sneglat på damsällskapet, uppenbarligen med tankarna på annat håll, blir även han engagerad.
– Själv njuter jag varje dag. Steg för steg ser jag min utopi förverkligas. Staten trängs undan från marknadsekonomin. Regler som hämmar marknadskrafterna går upp i rök, skattetrycket minskar, människor får äntligen konkurrera med varandra. Individerna frigörs.
Hajk-Fredrik rättar till sin fluga, kastar ett kontaktsökande getöga mot damen med träbroschen, höjer rösten en smula (så att han kan höras även vid matsalsbordet) och fortsätter.
– Men det jag kom att tänka på är utopiernas betydelse. Min ideologis framgång bygger på hyfsat tydliga mål. Jag tror att Ringborgs stora problem är att hans socialdemokrati inte lyckas formulera en vision om dagens samhälle. Socialdemokratin byggde kanske det moderna samhället. Men mina nya liberaler bygger en vision om det postmoderna samhället. Mitt intryck är att dagens socialdemokrati famlar i mörkret. Helt utan egen framtida utopi. Säg som det är Ringborg, du har ingen aning om hur du vill att samhället ska se ut om 20 år. Du är bara rädd för min utopi. Och erkänn, ibland tror du också att min utopi även är din utopi.
När Ringborg ska svara sker något oväntat. En av de yngre kvinnorna som stått och värmt sig till vänster om kaminen, gömd bland skuggorna, bryter in. Med sitt säkra tonfall låter hon lätt deklamatorisk.
– Jag har en dröm om ett samhälle utan fossila bränslen. Jag har en dröm om ett Sverige som redan nu låter samhällsekonomin rehabiliteras från sitt beroende av fossila bränslen. Jag känner igen dig Ringborg. Du borde prata om det gröna folkhemmet. Du borde bygga en ny folkhemsgemenskap som vilar på politikens företräde. Socialdemokratin måste ännu en gång bilda en samhällsvision som engagerar människor. Och precis som när det sociala folkhemmet byggdes måste medelklassen byggas in i utopin. Ert rödgröna samarbete uppfattas inte som en vision om framtiden. När jag hör mina väninnor diskutera det kommande riksdagsvalet uppfattar ingen någon vision. För utomstående framstår det rödgröna enbart som en maktpolitiskt allians.
Herrarna nickar instämmande. Det känns som kvinnan, som presenterar sig som Moa, suttit med hela kvällen. Hennes närvaro känns helt naturlig. Karleby tar ordet igen.
– Du har rätt Moa, likaså har Karlsson och Fredrik rätt. Socialdemokratin behöver en välformulerad vision om hur samhället ska se ut. Ringborg har en stor framtida utmaning i att formulera denna vision på ett trovärdigt och engagerande sätt. Men ska jag vara ärlig var min poäng en helt annan. Och med tanke på hur diskussionen utvecklade sig var det kanske en missbedömning. Vad jag ville knyta an till var gamle Wigforss tankar om att det klasslösa samhället inte kan uppnås. Tro inte på förverkligandet av utopier! Mer fruktbart i kampen mot orättvisor och ojämlikhet, som vi diskuterade saken då, är det att sätta upp provisoriska utopier, delmål alltså. Men jag håller inte med Karlsson om att detta skulle vara klassförräderi. Men, men, provisoriska utopier behöver kanske inte utesluta en långsiktig utopi.
Plötsligt hörs Lady Gaga. I köket har två av damerna fått ordning på den gamla radion. Sommarplågan ”Alejandro” dånar genom båthuset. Moa, som blivit engagerad i herrarnas samtal, ser till att volymen skruvas ner. Festligt kaos tycks vila runt hörnet. Spontana samtal bryter ut lite varstans.
(fortsättning följer)
