Till lo.se Sök Meny
Gäst i arbetslivet

Gäst i arbetslivet

 

Kanske är det uppenbart. Kanske inte. Arbetsmarknaden är en marknad. Det som köps och säljs är frivillig underkastelse. Den som säljer arbete underkastar sig arbetsgivarens arbetsledning. I mötet mellan utbud och efterfrågan uppstår ett pris. Grundmekanismerna är de samma oavsett om det är mjölk, mediciner, massage eller människor. Är utbudet stort och efterfrågan liten blir priset lågt. Och tvärtom. Är utbudet litet och efterfrågan hög blir priset högt. Priset på arbetets marknad brukar kallas lön.

Det finns mycket att säga om marknadsmekanismerna. Tanken här är inte att behandla alla dessa mekanismer (som om det vore möjligt…). Det jag tänkt diskutera berör delmarknaderna på arbetets marknad. Allt fler tycks uppleva sig som ”gäst” på en delmarknad. Den nyexade studenten som arbetar på lagret i väntan på fortsatta studier. Ekonomen som arbetar i vården i väntan på advokatjobbet. Butiksbiträdet som arbetar ihop pengar till jorden-runt-resan. Och så vidare. Allt fler på arbetets marknad tycks vara i rörelse. På väg. Oklart var. Men trots allt på väg någon annstans. 

Alla marknader vilar på konkurrens. Det fackliga uppdraget är att neutralisera konkurrensen mellan arbetstagare. Den som kan sälja till lägre pris vinner i konkurrensen. På arbetets marknad innebär detta att den som arbetar till lägst lön får jobbet. I facket lovar medlemmarna varandra att inte sälja till ett pris som understiger kollektivavtalets lönebestämmelser. Detta är det fackliga löftet. Tillsammans tar arbetstagarna makt över prislappen på arbetet. Tillsammans förhindrar säljarna att lönen drivs neråt.

Arbetets marknad har många egenheter. Låt mig peka ut några av dessa. Det som säljs är människors tid och energi. Och det är skillnad på kylskåp och människor. Äganderätten övergår inte (det är slaveri). Arbetstagare är inte en vara. I praktiken underkastar man sig köparens arbetsledning ett antal timmar om dagen. Maktbalansen mellan de som köper och säljer är också ojämnt fördelad. Alla (förutom de som är rika) måste arbeta. Att inte sälja är i långa loppet en omöjlighet. Likaså är anställningskontraktet ett långvarigt kontrakt (i vart fall som huvudregel). Mycket kan hända med tiden.

Men tillbaka till arbetets delmarknader. Arbetstagare är inte en homogen vara. Ingen människa är den andra lik. Vi skiljer oss i ålder, motivation, färdigheter, utbildning, styrka osv. Bussföraren kan inte byta delmarknad över en natt och bli tandläkare. Likaså kan inte tandläkaren byta jobb och bli lokförare på en eftermiddag. Den finns en rad trösklar (ofta välmotiverade) mellan olika delmarknader på arbetets marknad. Likaså finns det regionala delmarknader på arbetets marknad. Arbetsmarknaden för en jurist i Pålsboda är liten, men desto större i Stockholm. Efterfrågan på tunnelbaneförare är större i Stockholm än i Borås.

I vissa branscher är trösklarna lägre – i synnerhet i tjänstesektorn. Det är här ”gästerna” blir allt fler. Det är här den flyktiga arbetskraften flockas. Omsättningen är stor. Och detta skapar problem för både köpare och säljare. Ansvaret för löner och anställningsvillkor på en delmarknad vilar ytterst på dem som säljer sitt arbete på delmarknaden. Organiserar de sig inte så försvagas facket på delmarknaden. Yrkesstoltheten tunnas ut. Försvagas facket blir villkoren sämre. För arbetsgivarna som kollektiv är det inte heller självklart att lägre löner och sämre villkor är bra (även om den enskilde arbetsgivaren alltid vill betala så lite som möjligt). Blir löner och villkor för dåliga kan branschen som helhet få svårt att attrahera arbetskraft.

Marknadsekonomins förmåga att förflyktiga allt bestående är välkänd. Kanske är det en oundviklig konsekvens i ett system där pris likställs med värde. Kanske är det inte förvånande att identiteter luckras upp, att förpliktelser mot omgivningen fördunklas, att tillvaron fragmenteras och att sammanhangen förtvinar.

Jag kanske övertolkar vissa tecken, men det känns som att den tillfällige gästen blir allt vanligare. Det tillfälliga normaliseras och de bestående marginaliseras. Det borde oroa många – inte bara de arbetsgivare som lovsjunger det tillfälliga. Det kortsiktiga goda är inte nödvändigtvis det långsiktigt goda. I vart fall inte på arbetets marknad.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading