Alla federala strukturer brottas med samma typ av problem. När flera organisationer bestämmer sig att samverka uppstår en rad frågeställningar. Vilka frågor skall beslutas på central nivå? Vilken kompetens blir kvar hos medlemsförbunden? Hur får medlemsstaterna inflytande på den centrala nivån? Skall alla medlemmar, oavsett storlek, ha samma rösträtt? Sällan får frågorna någon slutlig lösning. Liksom tidvattnet böljar balansen mellan intressenterna fram och tillbaka.
Samarbetet mellan EUs medlemsstater är inte helt olikt LO-förbundens samverkan inom LO. Inom vissa områden har EUs medlemsstater helt överlåtit makt till den federala överbyggnaden. När det gäller jordbrukspolitiken har EUs federala struktur exklusiv kompetens exempelvis. Medlemsstaterna är helt enkelt förhindrade att på egen hand ekonomsikt stödja bönder i det egna landet. Inom konfederationen LO finns också frågor som förbunden givit LO centralt exklusiv kompetens att hantera. Inget är hugget i sten, men när det gäller vissa avtalsförsäkringar har medlemsförbunden under senare år funnit att kollektivt agerande på den federala nivån kan vara ett framgångsrecept.
Inom EU är maktfördelningen mellan federal och medlemsstatsnivå ofta delad. Den federala makten (kommissionen) kan ta initiativ till nya bestämmelser som binder medlemsstaterna. Men utan stöd av en majoritet av medlemsstaterna blir ett förslag aldrig verklighet. Makten ligger i praktiken kvar hos medlemsstaterna. När motsättningarna mellan medlemsstaterna blir stora kan hela det politiska systemet låsa sig. När detta händer inom EU är det inte ovanligt att EU-domstolen kliver in och driver den federala agendan vidare. Ibland mot medlemsstaternas vilja. Inom LO finns ingen regelrätt domstol, även om styrelsen har att avgöra tvister mellan medlemsförbunden. Förbunden är fortfarande ”herrar över stadgarna”.
Vad som ska bestämmas på federal- respektive medlemsorganisationsnivå är sällan konstant. När relationerna mellan de två nivåerna diskuteras måste detta ske på sakfrågenivå. Fråga för fråga. Att i generella termer diskutera kompetensfördelning är svårt. En sådan debatt blir ofta ideologisk. Antingen – eller. Federalist eller nationalist. Facklig samverkan eller ingen samverkan alls. Debatten blir inte fruktbar eftersom problemet är felformulerat.
En intressant fråga i den (kon)federala strukturen är hur misskötsamma medlemmar ska disciplineras. Det yttersta straffet är naturligtvis uteslutning från föreningen. Detta är att utlösa atombomben (för att använda lite bildspråk från kalla kriget). Att utesluta en medlem skakar i regel hela organisationen i grundvalarna. Samma sak gäller ett frivilligt utträde. Federala strukturer har svårt att hantera uteslutanden och utträden. Även inom LO kan ett förbund uteslutas om det ”vett och vilja” bryter mot LOs stadgar.
Mindre hård disciplinering är ekonomisk böter. Den som bryter mot de gemensamma reglerna för böta. Ett sådant system finns inom Svenskt Näringsliv i avtalsrörelser. Den arbetsgivarförening som tecknar kollektivavtal utan godkännande från centralmakten får böta. Likaså kan medlemsstater inom EU som inte rättar sig efter de gemensamma reglerna bötfällas. Systemet kan på ytan verka effektivt. Men i grund och botten sätter man endast en prislapp på otroheten. Att utlösa straffet kan också bära emot. Bitterheten riskerar att bli stor.
En annan form av disciplinåtgärd är att frysa inne rösträtten. Även detta system är i regel ineffektivt. När ett högerpopulistiskt parti i Österrike fick plats i regeringen straffades landet av EU genom utebliven rösträtt. Disciplinåtgärden misslyckades dock eftersom att den högerpopulistiska martyrrollen underströks. När andra regeringar i andra medlemsstater sedan fick högerpopulistiska partier i sitt parlamentariska grundlag blev dubbelmoralen påtaglig. Även inom LO kan rösträtten frysa inne. Ett förbund som inte betalar sina avgifter får inte företrädas i styrelsen, representantskapet eller kongressen förrän avgiften är betald.
Men vilka disciplinåtgärder är då verkningsfulla inom en (kon)federal struktur som EU eller LO? Frågan har inget givet svar. Men sannolikt vilar samverkan på en djup insikt om att gemenskapen är viktig. Tillsammans är medlemmarna starkare än var för sig. Tillsammans vi stå, söndrade vi falla. Detta är den ideologiska grunden. Vid sidan av detta ska man sannolikt inte heller underskatta betydelsen av personliga relationer. Det är svårt att bryta en gemenskap där relationerna är personliga. Ju mer vi umgås, desto svårare blir det att lämna gemenskapen. Kanske är det så att skampålen är det enda effektiva sanktionsmedlet inom en federation.
