Publicerad på Europaportalen idag 14 december
Om eurokrisen kommer att leda till fördragsändringar är det ett tillfälle för Sverige att kräva regler för att kunna överklaga EU-domstolens beslut. Det skriver Claes-Mikael Jonsson, jurist på LO.
Stödpaketen till Grekland och Irland har gett ny näring till kraven på förändringar av EUs grundläggande fördrag, trots den konstitutionella utmattningen efter Lissabonfördraget. Orsaken är spänningen mellan den överstatliga penningpolitiken (EMU) och den nationella finanspolitiken. Om förändringar av fördraget aktualiseras måste Sveriges regering även ta upp andra olösta institutionella problem på förhandlingsbordet. EU-domstolens oproportionerligt stora inflytande är ett av dessa problem.
I medlemsstaterna råder i regel balans mellan individuella och gemensamma intressen. Det gemensammas intresse av kollektivt agerande måste balanseras mot skyddet för enskilda. Detsamma kan inte sägas om EU.
Förenklat har EU två beslutande grenar. Den politiska, där direktiv, förordningar och andra beslut antas i komplexa politiska processer. Den juridiska, där en handfull jurister i EU-domstolen tolkar och fyller ut fördrag, direktiv och förordningar genom avgöranden i enskilda mål.
EU har enorma svårigheter att gemensamt agera genom kollektiva politiska beslut. I rådet beslutar regeringarna genom kvalificerad majoritet tillsammans med Europaparlamentet. En rad olika intressen, vid sidan av de 27 nationella, gör sig gällande. Konsensusintresset gör gemensamma politiska beslut oerhört svåra, även om Lissabonfördraget stärkt de politiska institutionerna något. Resultatet är nästan alltid en politisk kompromiss som kräver tolkning.
EU-domstolen kan endast begränsa nationella regleringar, men kan inte bygga ett socialt Europa. EUs oförmåga att leverera kollektiva politiska lösningar och EU-domstolens aktivism mot nationell lagstiftning bidrar till medborgarnas EU skepsis. Jag vill i sammanhanget påpeka att min kritik inte handlar om politiska åsikter hos enskilda ledamöter i EU-domstolen. Det handlar om hur den politiska styrningen över EU-rätten kan stärkas.
Möjligheterna för de företag och individer som genom domstolarna vill hävda sina ekonomiska rättigheter och begränsa eller ogiltigförklara svensk lagstiftning är i praktiken obegränsade. EU-rätten kan åberopas mot nästan alla lagar i medlemsstaterna och har dessutom företräde framför den nationella rätten.
EU-domstolens domar är i praktiken immuna mot politisk justering – oavsett motiv och majoritet. Att ändra en dom som vilar direkt på fördraget kräver fördragsförändringar och därmed enhällighet. Domar varigenom lagstiftning tolkas kan endast ändras om kommissionen lägger fram ett ändringsförslag som stöds av en kvalificerad majoritet i rådet och parlamentet. Exempelvis krävs förändringar i både fördrag och direktiv för att häva konsekvenserna av den så kallade Lavaldomen.
Ett vanligt misstag är att likställa EU-domstolens roll med den funktion en konstitutionell domstol har i en nationalstat. EU-fördraget är en materiell grundlag som innehåller detaljerade frågor som i en nationalstat typiskt sett beslutas av politiker genom lagstiftning. Till försvar av EU-domstolen brukar också rättstatsprinciper lyftas fram. Den kritik jag riktar mot EU-domstolen avser dock inte dess integritet och självständighet. Problemet är den totala bristen på förutsägbarhet i rättstillämpningen. Ingen vet egentligen vad som är gällande rätt i Sverige när EU-rätten aktualiseras.
EU behöver en politisk ventil. Regeringscheferna behöver bilda ett konstitutionellt råd med representanter från medlemsstaterna. En medlemsstat skulle kunna överklaga en dom i EU-domstolen för att få en fråga av stor nationell betydelse prövad och beslutad i en politisk kontext. Rådets medlemmar, det vill säga medlemsstaterna, är ”fördragets herrar”. Och vilka, om inte avtalsparterna, skulle vara mest lämpade att avgöra om EU-domstolen i viktiga frågor trampat snett.
Ett mindre attraktivt val är att medlemsstaterna, under tryck av medborgarna, väljer att ignorera en dom från EU-domstolen. Trycket från en europeisk federalism där medlemsstaternas intressen har svårt att göra sig gällande kan medföra att medlemsstater öppet deklarerar att de inte kommer att iaktta en dom från EU-domstolen. Den kris som EU ställs inför i en sådan situation är djupt allvarlig.
När medlemsstaterna på Angela Merkels initiativ nu börjat diskutera fördragsförändringar i syfte att hantera EUs institutionella tillkortakommanden på det finanspolitiska området måste EU-domstolen upp på förhandlingsbordet. Sveriges regering bör kräva ett konstitutionellt råd. Låt eurokrisen bli en möjlighet. Oklokt hanterat riskerar EU att försvagas. Med modigt ledarskap kan ett mer hållbart EU växa fram.
