Till lo.se Sök Meny
Om arbetets incitamentsstrukturer

Om arbetets incitamentsstrukturer

 

Ibland vill man bara inte gå upp. Livet går i cirklar. Värmen i sängen trollbinder. Ute är det mörkt och kallt. Att ta sig till jobbet är ett oöverstigligt hinder. Bussens trängsel och dofter avskräcker. Arbetet ger inte mening. Oljudet från väckarklockan berör dig inte.

Men mot alla odds reser du dig upp. Med en zombies steg vacklar du ut i badrummet. En ny arbetsdag kan börja.

Känner du igen dig? Händer det att du i dessa stunder också frågar dig vad meningen med arbetet egentligen är? Vad är det som får de arbetande att arbeta dag efter dag? Vad är det för krafter och strukturer som förmår oss att lämna sängen? Varför väljer du att gå upp? Kanske är det hela banalt. Kanske inte. Arbetets incitamentsstrukturer kan vara värda några minuters meditation.

I industrialiseringens och kapitalismens barndom (i början och mitten av 1800-talet) brottades dåtidens fabriksägare med ett idag bortglömt problem. Den nyuppfunna maskinella produktionen krävde arbetstagare. Men människan som disciplinerad och lojal arbetstagare var ännu inte uppfunnen. Människor såg sina behov som givna. När behoven tillfredsställts fann man ingen anledning att fortsätta arbeta. Och varför skulle man det? Det finns ju så mycket annat att göra än att tjäna mer pengar. De första fabriksägarna hade svårt att locka fria och otyglade själar till produktionens monotoma rytmer.

Svaret på problemet har Zymunt Bauman skrivit om i ”Arbete, konsumtion och den nya fattigdom”. Arbetstagaren var tvungen att uppfinnas. Vägen dit gick var blind disciplin. Arbetstagaren skulle vänjas till okritisk lydnad. En ny arbetsetik måste uppfinnas. Den som gick genom fabriksgrindarna gav i praktiken upp sin frihet (dagens arbetsrätt bygger fortfarande på samma grundstrukturer. Arbetsgivarna försvarar fortfarande rätten att leda och fördela arbetet med näbbar och klor). Arbetsetiken syftade till kontroll och underordning. Människan skulle fostras. Naturen och människan skulle erövras i utvecklingens namn.

Arbetets lovsång krävde att de som valde att stå utanför arbetet och fabrikens strukturer fick det besvärligt. Åtgärderna i fattigvården i Storbritannien under 1830-talet tycks vila på samma logik som Fredrik Reinfeldts reformer 2006. Låt mig citera Bauman ”Förhoppningen var att ju mer livet för de sysslolösa fattiga försämrades och ju djupare de sjönk i armod, desto mer frestande eller åtminstone mindre outhärdligt skulle ödet för de fattiga som hade sålt sin arbetskraft i utbyte mot den mest eländiga lön framstå för dem; och därmed skulle arbetsetikens sak få stöd och dess slutliga framgång komma närmare sitt förverkligande”.

Det som fick den tidigare industrialismens arbetstagare att ta sig upp på morgonen var sannolikt hunger, tvång och rädsla. Arbetsetiken byggde strukturer som gjorde arbetet till det enda valet. Fabriker, fattighus, fängelse, skola och armén byggde på samma avsikter. Människor skulle disciplineras till lydnad. Det yttre tvånget sparkade upp våra förfäder ur sängen. Har fanns inget val. Arbetet var en valofri nödvändighet.

I slutet av 1800-talet sker ett stort paradigmskifte. Istället för piskan börjar man att pröva moroten i fabriksproduktionen. Det som brukar kallas Taylorism innefattar också ett försök att belöna de disciplinerade och lojala arbetstagarna med högre löner. Fackliga påtryckningar hade naturligtvis stor betydelse, liksom behovet av att avyttra det gigantiska produktionsöverskott som industrialiseringen nu skapade. Det är här som det moderna konsumtionssamhället tar form.

När lönerna ökade blev arbetstagarna också deltagare i det kapitalistiska projektet. Motivationen till arbetet flyttade in i människan. Det tidigare yttre tvånget internaliserades och blev till ett inre tvång. För nu blev arbetet ett instrument för att höja den materiella standarden. Genom en högre materiell standard kunde arbetstagaren vinna i värdighet. Genom arbetet kunde arbetstagaren vinna en identitet. Mer varor, växande behov och tilltagande begär växte sannolikt i det tidiga 1900-talets lojala och disciplinerade arbetstagarnas fantasier.

Under första hälften av 1900-talet flyttade arbetets incitamentsstrukturer in i människan. Självklart fanns fortfarande inslag av yttre tvång kvar i den morgontröttes överväganden. Men arbetet hade blivit en moralisk plikt. Viljan till arbete blev också, kanske framförallt, en inre angelägenhet. Med välfärdsstatens framväxt neutraliserades den yttre förnedringens fattigdom.

Här står vi fortfarande idag. Det som sparkar oss ur sängen är ett inre och yttre tvång. Men något har hänt. Fredrik Reinfeldt och den borgerliga regeringen litar inte på den inre arbetsmoralen. Reinfeldt med entourage har återupplivat det yttre och fysiska tvånget. De senaste årens arbetsmarknadsreformer syftar till att återupprätta 1800-talets arbetsetik. Reformerna drabbar primärt de sjuka och arbetslösa, men strukturerna syftar ytterst till att påverka de som arbetar. Villkoren för de arbetslösa skrämmer den arbetande till tystnad och sämre villkor.

Använder man 1830-talets Storbritannien för att förstå vår samtid är det bara en tidsfråga innan de mest liberala grupperingarna i Reinfeldts regering börjar ifrågasätta alla former av understöd till den behövande delen av befolkningen. Det är inte osannolikt att sådana tankar frodas i de borgerliga ungdomsförbunden. Då är vi tillbaka på kapitalismens nollpunkt. Det är en skrämmande tanke. Där finns ingen plats för sovmornar. Där är det rädslan och överlevnaden som väcker dig. Min förhoppning är dock att du som arbetar vaknar innan det är för sent. I en demokrati går det ju lyckligtvis att byta regering.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading