Den senaste tiden har jag talat med flera personer som sagt att de ingår i ett “pysselsättningsprojekt” eller att de är “pysselsättningsproletärer“. Det har handlat om olika personer som idag befinner sig i lågkvalitativas och passiviserande arbetsmarknadsåtgärder, så som exempelvis Jobb- och utvecklingsgarantins olika faser (i synnerhet FAS 3).
Visst talades det också tidigare, när socialdemokraterna hade regeringsmakten, om att man tummade på arbetsmarknadspolitikens kvalitativa innehåll (se exempelvis vissa berättelser om personer som vistats i olika ALU-projekt). Men den formliga explosion vi just nu bevittnar, när det gäller olika typer av arbetsmarknadsinsatser av förvaringskaraktär, för tankarna ännu längre tillbaks i tiden.
Som varandes ekonomisk historiker kan man inte låta bli att dra paralleller tillbaks till förra seklets början, då företeelser som fattighus och AK-arbeten var något som man i disciplinerande syfte skrämde arbetslösa och fattiga med. När dagens moderna prästerskap (de borgerliga nationalekonomerna) uttalar sig finns helt uppenbarligen stora likheter med retoriken från det gamla fattigsverige.
Så här formulerar sig exempelvis Anders Forslund och Johan Viklund, när de talar om den effekt som en anvisning till något av regeringens projekt kan skapa: “Det ger en avskräckande effekt…Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla annonseringseffekter kan skapas på lite olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ´träskjobb´eller liknande insatser.” Med hot om anvisningar till pysselsättningsprojekt eller träskjobb, menar de alltså att man kan disciplinera underklassen. Inte är det väl konstigt att tanken osökt går till de styrande och maktägande klasserna i början av förra seklet?
Läs mer om detta i dagens Aftonbladet, där frilansjournalisten Jon Weman skriver om detta fattiggörande av våra medmänniskor, under rubriken “Från arbetslös till meningslös” (tyvärr ännu inte i elektronisk form).
Samtidigt som detta sker kan vi se hur regeringens nedskärningar av a-kassan och sjukförsäkringen kontinuerligt fattiggör stora befolkningsgruppen och för dem till en situation där de, likt forna tiders fattiga, tvingas “stå med mössan i hand” och be om samhällets stöd. För att få detta stöd och visa sig vara “värdiga bidragstagare” måste de ingå i olika, mer eller mindre meningslösa, arbetsmarknadsprojket. Med nymoderat vokabulär heter det att man då uppvisar “arbetsvilja“, för vilket man sedan “belönas” med en lön som ligger långt under den gänse på arbetsmarkanden (för vissa handlar det till och med om att leva på socialbidrag och samtidigt jobba).
Nu förs dessutom allt fler unga till denna grupp. Antalet unga med aktivitetsersättning ökar just nu dramatiskt. År 2006 hade ca 19 400 personer under 30 år aktivitetsersättning (på högst 8 382 kr/mån). Förra året bestod denna grupp 26 600 personer. Alltså en ökning med 37 procent på tre år!
De som studerat denna utveckling menar att den främsta orsaken är att skolorna, som numera verkar på en “skolmarknad”, de senaste åren nästan rutinmässigt börjat föra över allt fler elever som är i behov av extra stöd till särskolorna. Den kraftiga ökningen av antalet särskolelever har nämligen exploderat. Dit förs idag många unga som egentligen, enligt lagen, inte borde vara i särskolan eftersom de enbart är “allmänt stökiga” och inte uppfyller de kritierier som gäller för en särskoleplats.
När jag nyligen talade med några skolforskare menande de att man inte kan bortse från kommersialiseringen av skolsektorn och de faktum att allt fler skolor drivs som vilken vinstdrivande verksamhet som helst. När resultatkraven blir allt för styrande finns risk för att man selekterar och försöker bli av med resurskrävande elever och skicka dem på någon annan.
När nu regeringen, med socialförsäkringsminister Kristersson i spetsen, säger vilja göra något åt situationen önskar man att de också vågar slakta sina “heliga kor”, i detta fall det s.k. fria skolvalet. Den situation som just nu råder är allt för allvarlig för att politiker kan tillåtas vandra omkring med ideologiska skygglappar.
Mina avslutande uppmaningar till regeringen blir därför: Öppna ögonen och våga se framväxten av ett nytt “pysselsättningsproletariat” som i framtiden tvingas till att leva av “träskjobb” och på ålderns höst stämplas som “fattigpensionärer”. Ska ni kunna göra något åt problemen måste man våga se det nya och framväxande klassamhället.
Men har Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna verkligen modet att se detta? Har socialdemokraterna detta mod? Vad tror du?
**************************************
Press: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
Bloggat: De tystas röst, Kulturbloggen, Lena Sommestad, Martin Moberg, Motvallsbloggen , Röda Malmö Och läs Fasan som skriver om “Hillevis sköra människor”, och Löntagarbloggen om “Alliansens dubbla misslyckanden”.
