Mitt i den brasilianska djungeln, inte långt från källan till floden som mynnar ut i Rio de la Plata, ligger den modernistiska arkitekturens kronjuvel. Ovanpå en platå fjärran från Copacabanas stränder vilar huvudstaden Brasilia. Ett Mecka för utopister och drömmare. På en tom slätt byggdes staden från ingenting. Här fanns ingen historia. Inte ett spår av tidigare generationer. Kopplingen till Bryssel, EUs eget Mecka, är kanske inte uppenbar, men likväl, parallellerna är slående.
Sedan den franska revolutionen har utopistiska arkitekter varit upptagna med drömmen om den perfekta staden. De framtida städerna skulle byggas logiskt och transparent. Kaoset i städerna skulle bort. I den perfekta staden skulle all slumpmässigt ersättas med en rationell, klar och enkel regelbundenhet. Allt godtyckligt, tillfälligt och ambivalent skulle bort.
Problemet för de drömmande arkitekterna var verkligheten. Bilderna av den perfekta staden liknade inte några av de städer där arkitekterna bodde. 1933 skrev arkitekten Le Corbusier en programskrift för de radikala modernisterna – La Ville Radieus. Bristerna i de existerande städerna var för många för att uppväga besväret med att rätta till dem. Bättre att jämna städerna med marken. Och sedan bygga upp dem igen. Denna gång med logiska, harmoniska och funktionella utgångspunkter.
Alla som varit i Bryssel vet att staden är funktionalismens antites. Gatorna är krokiga och smutsiga. Här finns ingen logisk och transparent stadsplanering. Att ta sig runt genom det kaotiska virrvarret kräver erfarenhet. Bryssel tycks på många sätt vara Le Corbusiers svurna fiende. I Bryssels arkitektur härskar kaos, förvirring och spontanitet. Detsamma gäller dock inte de EU institutioner som valt att bosätta sig i staden.
Under 1800-talet fanns utopister lite varstans. Några kom att sätta sin prägel på nationalekonomin. En av dessa var Robert Owen med sitt fabriksexperiment New Lanark. I industrialismens smutsiga barndom visade han att elände och fattigdom inte var en nödvändig konsekvens av marknadslagarna. Fourier och Saint-Simon var två andra drömmare. Arvet efter utopisterna var att marknadslagarna skapas av människor. Och om människan inte gillar hur marknaden fördelar produktionen går det alldeles utmärkt att förändra detta.
De flesta utopistiska arkitekter tvingades begränsa sina drömmar till småskaliga experiment. Här och där fick man bygga enstaka byggnader, eller rent av hela bostadsområden, där funktionalismen prövades. Några fullskaliga experiment blev det dock inte tal om. Förrän Brasilia skulle byggas. Där fanns inga hinder och begränsningar. Där fick fantasin fritt spelrum.
Som sagt, kopplingen till EU är kanske inte uppenbar. Utopisterna kunde naturligtvis avfärdas som drömmare. Men som Karl Marx skrev om dem. De var inte upptagna med att återge eller förklara världen. De ville förändra den. Men frågan var hur man kunde göra det? Hur kunde man bygga en ny verklighet? En ny mänsklighet? Häri ligger också kopplingen till vår egen tid. Var byggs drömmarna om framtiden i vår tid? Var finns nutidens utopister?
För den som stiftar bekantskap med EU-rätten råder inget tvivel om att många av nutidens drömmare samlats kring EUs institutioner. Arkitekturens utopister förklarade krig mot städernas bristande funktionalitet. EUs utopister har valt att förklara krig mot nationalstaternas mångfald och kaotiska regelverk. Där arkitekterna drömde om raka avenyer drömmer EUs utopister om harmoniserade, transparenta och entydiga regelverk.
Medlemsstaternas rättsordningar har vuxit fram organiskt över århundraden. Sekelgamla balanser mellan olika samhällsintressen har skapat kompromisser. Rättsregler ligger i avlagringar ovanpå varandra. Att visa av dessa regler kan vara omotiverade hinder för gränsöverskridande handel är självklart. Men det innebär ju inte att allt är godtyckligt, tillfälligt eller ambivalent. Kompromisser och tvetydigheter är en konsekvens av demokratin. Varje regel har en historia med egen mening. Hastigheten på Autobahn är obegränsad. Stora delar av Tyskland är ett slättlandskap. Vägarna i Norge har hastighetsbegränsningar. Norge är kuperat land. Ja, ni förstår…
Drömmarna hos EU utopisterna påminner om de modernistiska arkitekternas fantasier om den perfekta staden. De som vill bygga den perfekta rättsordningen vallfärdar till Bryssel. EU utopisternas nya rättsordning ska vara logiskt och transparent. Kaoset i medlemsstaternas lagar och bestämmelser ska bort. Allt det som upplevs tvetydigt ska ersättas med en rationell, klar och enkel regelbundenhet. Allt som uppfattas som godtyckligt, tillfälligt och ambivalent ska bort.
I Bryssel, liksom i Brasilia, får fantasin flöda fritt. Båda är platser för experimenterande. Både är platser som samlar människor med bilder av en annan framtid. Människor som drömmer om raka linjer, transparens och entydighet. Människor som vill göra upp med det som varit. Människor med fantasier om en ny värld.
Men Brasilia blev ett misslyckat experiment. En mardröm. I Brasilia finns inga folkmassor, ingen trängsel. Gathörnen är tomma, platserna anonyma. Allt är uttryckslöst och monotont. I Brasilia finns inget som förvånar eller väcker upphetsning. All form av slumpmässighet är eliminerad. Staden är fullständigt genomskinlig. Det visade sig att lyckan för människan inte är ett liv fritt från problem. Utan tvetydigheter, val och risker finns inga äventyr. Och utan äventyr blir livet inte mänskligt.
Europa är inte en obefolkad platå i Brasiliens inland. Ett fullskaligt förverkligande av EU drömmarnas fria rörlighet är inte sannolikt. Motkrafterna är många. Kanske är det en tröst för den som tvivlar på de europeiska utopisternas drömmar. Och från de nationalekonomiska utopisterna lär vi oss dessutom en annan läxa. EU är skapat av människan. Och det som är skapat av människan kan förändras. Även om det kan verka svårt.
