För den som låtit sig förföras av TV-serien Mad Mens estetik är ILO-byggnaden i Geneve en plats att besöka. Den stilrena 50-talsarkitekturen tycks ha överlevt sig själv. Här stiger besökaren rakt in i en byggnad där tiden tycks ha stått stilla. Detsamma gäller dock inte verksamheten. De grundläggande normer för arbetslivet som fastslås inom ILO utvecklas konstant.
Under några dagar skall jag sitta med i en expertgrupp som diskuterar anställningsskyddet. Sex arbetstagare (från Argentina, Sydafrika, Australien, Tyskland, Sverige och Frankrike) möter sex arbetsgivare (från Mexiko, Kanada, Sri Lanka, Spanien, Kenya och Storbritannien). Dessutom är sex regeringsrepresentanter på plats (Kina, Frankrike, Sydafrika, Jordanien, Georgien och Brasilien). Sedan 1982 finns en konvention som reglerar den internationella normen för anställningstrygghet. Uppdraget är att diskutera huruvida ”Världs-LAS” (ILO konvention nr 158 för finsmakarn) fungerar ”effektivt”.
Dagens inledande debatt är lika spretig som den som förts i Sverige. Anställningsskyddets motståndare (arbetsgivarna) hävdar negativa konsekvenser för sysselsättningen som konsekvens av LAS. Företagen vågar inte anställa eftersom de ekonomiska riskerna är stora. Arbetsgivaren måste fritt få bestämma osv. Anställningsskyddets förespråkare (facket) däremot hävdar anställningskontraktets särart och betydelse. Den som förlorar jobbet förlorar ju också den inkomst som betalar uppehället. Ett kontrakt av sådan betydelse, där maktbalansen dessutom är ojämnt fördelad, skall inte kunna sägas upp godtyckligt.
När en diskussion är vild kan det vara värdefullt att se vad man faktiskt kan enas om. Kan man hitta gemensamma punkter av samförstånd? Konventionen om anställningstrygghet vilar på sju grundläggande principer. För den som bekantat sig med lagen om anställningsskydd (LAS) är de grundläggande principerna mycket intressanta. De bärande idéerna i LAS och konvention nr 158 är nämligen identiska. Det bakgrundsunderlag som tagits fram av ILOs tjänstemän är mycket läsvärt (en guldgruva med alla länkar som man kan klicka vidare från). De grundläggande internationella principerna för anställningsskyddet är följande:
1) Ett anställningskontrakt antas vara tillsvidare (förutsatt att det inte uttryckligen är för viss tid).
2) För att avsluta ett anställningskontrakt krävs saklig grund (som kan vara av personliga eller ekonomiska skäl)
3) Innan anställningskontraktet sägs upp skall arbetstagaren ha varnats och haft möjlighet att yttra sig.
4) En arbetstagare som blir uppsagd skall ha möjlighet att överklaga till en domstol (med rätt till ekonomisk ersättning om anställningskontraktet avslutats olovligen).
5) En arbetstagare som blir uppsagd skall ha en uppsägningstid
6) En arbetstagare som blir uppsagd skall ha rätt till avgångsvederlag och/eller annat inkomstskydd
7) Vid uppsägningar som beror på ekonomiska skäl skall facket konsulteras.
I den rekommendation (nr 166) som följer med konventionen fastställs också att det skall finnas kriterier för turordning vid uppsägningar på grund av ekonomiska skäl. Där fastslås också en rätt till återanställning och principer för att fastställa tillräckliga kvalifikationer. För den som bekantat sig med LAS uppstår snart frågan om hönan och ägget. Vad kom först LAS eller ILOs konvention nr 158? Likheterna är slående.
När arbetsgivarna i expertgruppen ger sig på anställningsskyddet blir det just som en grupp mad men (galna män alltså). De hoppar mellan argumenten och flyr undan så snart de pressas på en punkt. Arbetet är nämligen upplagt på så sätt att varje princip diskuteras var och en för sig. Dessutom kan man inte hävda generella eller abstrakta problem som ligger utanför konventionen (där går gränsen för expertgruppens uppdrag). Argumentation måste bindas till och hantera respektive grundläggande princip.
Att hävda att de grundläggande principerna var för sig inte kan rättfärdigas låter sig knappast göras. Det inser även de mest ideologiskt drivna hire-and-fire fanatikerna. Inte på någon punkt vill en arbetsgivare hävda motsatsen till de grundläggande principerna. Istället återkommer man till argument som i strikt mening ligger utanför anställningsskyddets grunder.
Framåt kvällskanten börjar arbetsgivarna att bli tjatiga. Arbetsgivarna säger att vi borde titta på sysselsättningseffekterna. Ordföranden för mötet säger att det inte är expertgruppens uppdrag att se över 35 olika konventioner och att konventionen faktiskt handlar om anställningstrygghet (och inte om human resources). Arbetsgivarna säger att sysselsättningskonsekvenserna borde belysas… osv.
Det är då jag passar på att njuta av arkitekturen. ILO-byggnaden i Geneve är värd ett besök.
