Karin Petterssons påskledare i Aftonbladet manar till eftertanke. Vilka är medkänslans komponenter? Kan rättvisan få företräde framför det goda? Karin Pettersson använder rättsfilosofen John Rawls tankar om den s.k. okunnighetsslöjan för att analysera jobbskatteavdraget. Jag spinner vidare i samma tankespår.
John Rawls A Theory of Justice från 1971 är en rättsfilosofisk klassiker. Tyvärr är den kompakta boken, där Rawls gör upp med utilitarismen, nästan ogenomtränglig. Trots detta har grundtankarna fått bred spridning. Den vackra metaforen om okunnighetsslöjan fångar fantasin. Bakom slöjan tycks allt vara möjligt. Där andas optimismen. Där skymtar tron och hoppet om en annan värld.
I vår egen vardag uthärdar de flesta av oss ett tandläkarbesök. Nyttat av tandläkarens ingrepp överväger obehaget. Det kortsiktigt onda överväger det långsiktigt goda. Utilitarismen utsträcker samma princip till samhället som helhet. En utilitarist menar att en handling är rätt/fel beroende av huruvida lyckan ökar/minskar i samhället.
Men utilitarismen har ett stort problem. Lyckan hos grupper i samhället som drar nytta av andra gruppers olycka måste tas med i beräkningen. Kan verkligen lyckan hos 50 slavägare väga tyngre än 49 slavars olycka?
En klassisk utilitarist skulle antagligen inte ha några problem att rättfärdiga jobbskatteavdraget. Lyckan hos de stora grupper i samhället vars konsumtionsförmåga ökar är större än den olycka som drabbar de grupper i samhället vars välfärdstjänster minskar. Enligt en utilitaristisk nyttokalkyl är handlingen rätt – även om de sjukförsäkrade och arbetslösa får det sämre. I absoluta tal är det fler som får det bättre. Att det kollektiva sociala försäkringsskyddet minskar även för de grupper vars skatter sänks är en annan fråga. För utilitaristen går det goda före det rättvisa.
Stommarna i John Rawls uppror mot utilitarismen är i högsta grad relevant i dagens Sverige. Nyttokalkylen som gäller vid tandläkarbesöket kan inte utsträckas till samhället som helhet. Olyckan och lyckan i samhället bärs inte av samma personer. Slavägaren och slaven är inte samma person. Enligt Rawls går frågan om vad som är rättvist före frågan om vad som är gott/lycka. Först när det fastställt huruvida en önskan eller beslut är rättvis kan vi gå vidare och fråga om den har ett positivt värde. Det rättvisa går före det goda.
Men vad är rättvist? John Rawls tankeexperiment bygger på att vi föreställer oss en grupp rationella individer som ska komma överens om principer som ska reglera samhället. För att experimentet ska lyckas krävs att deltagarna ställs bakom en slöja av okunnighet. De vet inget om sin identitet och egenskaper. Det vet inte om de är rika eller fattiga, friska eller sjuka, duktiga eller oduktiga. I detta läge, som John Rawls kallar ursprungspositionen, tvingas deltagarna bli neutrala i förhållande till vad som är gott.
Rawls hävdar att deltagarna i tankeexperimentet (förutsatt att de är rationella) skulle komma fram till två rättviseprinciper. För det första skulle varje person ha rätt till det mest vidsträckta system av fundamentala friheter som är förenligt med ett liknande system för varje annan person. För det andra skulle sociala och ekonomiska olikheter endast vara rättmättiga i den utsträckning som de med hänsyn till sin verkan är till fördel för de minst gynnande människorna i samhället.
Jag tänker inte spinna vidare på John Rawls rättviseprinciper. Även om jag tror att regeringens jobbskatteavdrag skulle fallera på den andra rättviseprincipen. Bakom en okunnighetens slöja skulle statsråden sannolikt göra en annan bedömning.
Det som fångade mig i Karin Petterssons ledare var Rawls ursprungsposition. Okunnighetens slöja tycks ha en ännu djupare botten. Deltagarna i tankeexperimentet kan inte bara förutsättas vara okunniga om sin egen identitet, färdighet och egenskaper. De måste också förutsättas ha en djup medkänsla. Den som inte äger medkänslans gåva kan inte heller fullt ut föreställa sig konsekvenserna av andra livsöden.
En författare som fångat medkänslans mekanismer är Milan Kundera. I Varats olidliga lätthet är medkänslan en röd tråd. Kundera delar upp begreppen ”medlidande”, ”medkänsla” och ”tycka synd om” i dess innersta beståndsdelar. Medlidandet gör att man inte ”med oberört hjärta kan åse en annan människas lidande”, man hyser alltså sympati med den som lider.
Den som tycker ”synd om”, enligt Kundera, antyder ett överseende med den lidande människan. Den som tycker synd om en människa anser sig vara bättre lottad och sänker sig till dennes nivå.
Kundera skriver att ”medlidandet i allmänhet väcker misstro, det avser en känsla som anses vara av lägre rang, som inte har med kärlek att göra”. Medkänslan står i en annan rang. Att hysa medkänsla innebär att leva sig in i en annan människas olycka, men också att leva med i vilken annan känsla som helst tillsammans med henne: glädje, ångest, lycka, smärta. ”Medkänsla avser alltså den största förmågan till affektiv fantasi, emotionernas telepati. I känslornas hierarki står denna högst.”
Jag föreställer mig att rättvisa kräver medkänsla. Den som har medkänsla känner andras smärta som sin egen. Den politik som ökat otryggheten för tusentals sjuka och arbetslösa saknar medkänslans mekanismer. Frågan är om den ens uppfyller medlidandets kriterier. Bara den som saknar medkänslans gåva kan kyligt fördöma beteendet hos den som lider.
Nu behövs hopp, tro och rättvisa. Låt oss upprätta en politik där rättvisan går före det goda. Låt oss sätta stopp för Borg och Reinfeldts försök att återupprätta 1800-talets arbetsetik.
