Till lo.se Sök Meny
Om att ompröva självbilder

Om att ompröva självbilder

I varje nationalstat finns självbilder. Om och kring nationalkaraktären odlas ett antal myter. Berättelser som berättas för att stärka och vårda den nationella gemenskapen. Berättelser om den nationella särarten. Symboler och värden som vill göra landets befolkning unik. Den amerikanska självbilden handlar om frihet och demokrati, den brasilianska vilar på livsbejakande och rytmer, den franska på kultur osv.

Varje självbild är naturligtvis komplex. Den fattige amerikanen i New Orleans har inte nödvändigtvis samma bild av landet som den etablerade överklassen i New York. Den svenska självbilden låter sig kanske inte formuleras entydigt. Likväl kan det vara värt ett försök. Finns det självbilder av Sverige som går tvärs genom olika samhällsgrupperingar? Som binder samman stad och land? Fattig och rik? Arbetare och tjänstemän? Jag tror det.

Moderniteten är stark i den svenska självbilden. Sverige uppfattas som världens mest moderna land med en välutvecklad solidaritet, jämlikhet och jämställdhet. Central i självbilden är den starka välfärdsstaten. Vårt socialförsäkringssystem är det mest generösa i världen, ingen i Sverige är fattig (och om någon mot all förmodan skulle vara det så är det av egen fri vilja). Kort sagt, Sverige är den breda välfärdens högborg i en socialt efterbliven värld.

Jag vet! Jag spetsar till det. Så enkelt är det inte, men ändå, ligger det inte något i det?

Självbilder är bedrägliga. Behovet av att bekräfta självbilden kan bli en belastning, ett slags mentalt fängelse, snarare än ett redskap för att förklara och förstå. Myten om den nationella särarten värnas så till den milda grad att den socioekonomiska verkligheten förnekas. Det som inte passar i själbilden trycks undan och marginaliseras.

Den svenska självbilden är i stor utsträckning också arbetarrörelsens egen självbild. Men för arbetarrörelsen tycks den svenska självbilden ha blivit till en belastning. I arbetarrörelsen historieskrivning fullbordades välfärdsstaten någon gång under 1980-talet. Sedan dess har arbetarrörelsen varit indragen i en lång serie försvarsstrider om välfärdsstaten. Steg för steg har välfärdsstatens löften och förhoppningar förskingrats. Ibland av egen kraft (efter nöd och tvång), men på senare tid på grund av en ideologiskt driven borgerlig regering.

Bilden av det moderna, solidariska, jämställda och jämlika Sverige har fängslat den svenska arbetarrörelsen. Självbilden tycks fortfarande vara ett Sverige i mitten på 1980-talet. Ett land och en verklighet som inte finns kvar. Bilderna av svunnen tid romantiseras. Priset för detta är högt.

Istället för visioner om framtiden har man diskuterat det som varit. Istället för att analysera och debattera rådande socioekonomiska verklighet har man nöjt sig med ungefärliga bilder av tidigare förhållanden. För tänk om det är så att det svenska anställningsskyddet inte är starkast i världen? Tänk om sjukförsäkringarna och A-kassan är förmånligare på annat håll? Tänk om välfärdsstaten egentligen bara finns kvar i vårt sinnelag. Som en bild. Som en tanke. Tänk.

Nostalgi är farlig. Och att ompröva självbilder är smärtsamt. Men något har hänt. Ett ljudlöst pendelslag hörs inom arbetarrörelsen. Det känns som det finns anledning till optimism igen. Förhoppningsvis kan försvarsstrider bli till offensiv. Förvaltande av system kan bli till en ny social ingenjörskonst. Självbilder måste omprövas. Det finns hopp om en välfärdsstatens renässans. För om vi accepterar att vi inte lever i den bästa världar kan det bara bli bättre. I vart fall för den som vill bygga en bättre värld.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading