Klubbordföranden på stålverket är en man i femtio årsåldern. Han berättar att han har arbetat på verket i 30 år. Han förklarar att arbetet är hårt och tungt men att kamratskapet är gott och viktigt. Lojaliteten till företaget är stort men har börjar tryta den senaste tiden. Ägarbytena har varit många och den senaste ägaren har struntat i att göra investeringar i maskiner och lokaler, vilket har skapat stora brister i arbetsmiljön. Trots detta består lojaliteten. Klubbordföranden berättar att de flest inom verket inte har gått gymnasiet och någon kompetensförsörjning på jobbet har arbetsgivaren aldrig erbjudit. Han säger – När det är högkonjunktur har vi inte tid och när det är lågkonjunktur så har företaget inte råd. Lojaliteten byggs därför av att rädslan för arbetslöshet är djup och allvarlig. Utanför grindarna så är 90 procent av gubbarna körda, säger ordföranden.
Den grupp av lojala arbetare som finns på stålverket är inte unik. Vad som är unikt och djupt destruktivt är den förda borgerliga politiken som har gjort att denna ryggrad av arbetare i Sverige inte längre vågar uttrycka sina åsikter. Den utpressningsliknande situationen mellan att ha ett arbete med dåliga villkor eller inget arbete alls leder till ett arbetsliv med uppdrivet tempo och utslitna människor.
Regeringen har dragit ner på insatser inom arbetsmarknadspolitiken till en absolut lägsta nivå. A-kassan är försämrad och försvagad och ersättningen vid arbetslöshet är i bästa fall ca 10 500 kr per månad. För att få ett fungerande arbetsliv krävs att människors ges mer än en chans till utveckling. För det krävs en utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik och ett trygghetssystem som skapar förutsättningar för att ta sig från ett arbete till ett annat.
Det är bra att kritiken leder fram till förändringar, fast de som redan sitter fast i dålig a-kassa och usel arbetsmarknadspolitik har inte tid att vänta, de behöver bättre kvalité nu. Regeringen med Moderaterna i spetsen tycks inte förstå det.
