Det känns aldrig bra att förstöra stämningen. Alla är uppstämda och glada. Det är festligt. Plötsligt säger någon det som inte får sägas. Den tidigare så goda stämningen blir genast spänd. Från barn, alkoholister och jurister får man höra sanningen. Typ.
Nyligen tvingades jag förstöra stämningen för en grupp federalistiska forskare och fackföreningsmänniskor som samlats i Berlin för att diskutera ett europeiskt regelverk för stridsrätten. I min presentation ställde jag några, som jag uppfattar det, grundläggande frågor. Många blev missmodiga, men några blev också glada.
Stridsrätten handlar i grund och botten om att hålla inne leveransen av arbetskraft. Facket är en utbudskartell på arbetets marknad. En stridsåtgärd uppstår när köparen (arbetsgivaren) inte accepterar det pris och de villkor som säljaren (arbetstagarna) kräver. Den som ska sälja sin bil har inte en skyldighet att sälja till ett visst pris. Samma sak gäller för arbetet. Varför den federala europeiska staten, som normalt är marknadsliberal, skulle reglera just denna del av arbetets marknad, på ett för utbudskartellen förmånligt sätt, är för mig oklart. Att de saknar kompetens att göra det är en annan fråga.
Den första frågan jag ställde federalisterna handlade om huruvida reglering är önskvärt överhuvudtaget. Varför ska fackföreningarna i Europa kräva reglering av stridsrätten? Historiskt har varje reglering av stridsrätten i praktiken varit en begränsning av friheten att kollektivt hålla inne arbetsprestationen. Är det inte lämpligt att parterna i transaktionen, dvs fack och arbetsgivare, själva reglerar stridsrätten? I Skandinavien har parterna själva tagit stort ansvar för stridsrätten. Kan en liknande utveckling äga rum i Europa i framtiden?
Den andra frågan handlade om lämplig regleringsnivå av stridsrätten. Varför flytta ansvaret från den nationella nivån till den överstatliga nivån? Det är inte osannolikt att fack i några medlemsstater (med omfattande begränsningar i stridsrätten) skulle kunna flytta fram sina positioner. Lika sannolikt är det dock att fack i andra medlemsstater (med förmånligare regler) skulle få se begränsningar av stridsrätten. I samma andetag är det viktigt att poängtera att lagstiftningsprocessen inom EU i praktiken har mycket svårt att hantera områden där de institutionella skillnaderna mellan medlemsstaterna är stora. Lägg dessutom de ideologiska spänningarna vad gäller fackliga rättigheter till lagstiftningsprocessen så inser man snart svårigheterna. I sammanhanget finns naturligtvis ytterligare överväganden att beakta.
Den tredje frågan berörde den teoretiska situationen att EU ges kompetens att reglera stridsrätten. Vilken kompetens skulle det vara fråga om? Skall EU reglera alla former av stridsåtgärder (även inhemska)? Eller skulle det vara fråga om stridsåtgärder med gränsöverskridande konsekvenser? Hur drar man gränsen? Och framförallt, hur säkerställer man att marknadsdomstolen i Luxemburg (EU-domstolen alltså) inte får en framträdande roll i gränsdragningen?
Den fjärde frågan berörde minimireglering på den överstatliga nivån. Argumentet som bärs fram är att det skulle handla om minimiregler. Mer förmånliga regler i medlemsstaterna skall inte påverkas. Men vad är minimum när det gäller sympatiåtgärder? Att alla former av sympatiåtgärder är tillåtna? Eller att inga sympatiåtgärder är tillåtna? Vad är minimum när det gäller politiska strejker? 1 timme? 12? 48? 1 månad? I sammanhanget bör man också erinra om de negativa erfarenheterna bakom utstationeringsdirektivet. Det antogs som minimumdirektiv men tolkades av marknadsdomstolen såsom maximumdirektiv. Hoppsan! Tänk om ett europeiskt regelverk angående stridsrätt skulle tolkas på ett liknande sätt?
Den femte frågan var mer realpolitisk. När regeringarna i 24 av 27 medlemsstater är konservativa eller marknadsliberala ska reglera stridsrätten. Kan man överhuvudtaget föreställa sig ett regelverk som är förmånligt för facket? En bulgarisk fackföreningsman berättar att den bulgariska regeringen har nolltolerans mot stridsåtgärder. I kristider finns inget utrymme för stridsåtgärder heter det. Se hur grekisk fack porträtteras i massmedia.
Självklart finns fler frågor. Men när jag avslutat mitt inlägg verkade festen vara slut. Kanske är det lugnast så. En europisk lagstiftning om stridsrätten är en utopi som inte bör realiseras.
