Till lo.se Sök Meny
Om orsak och verkan i eurokrisens spår (del 1)

Om orsak och verkan i eurokrisens spår (del 1)

I den massmediala rapporteringen framstår orsakerna till krisen i Grekland mest som en fråga om lathet och fiffel. Den grekiska statskassan verkar ha hanterats som en korvkiosk. För greken tycks livets siesta ta vid i 50-årsåldern (på lånade pengar). När resten av Europa arbetar flitigt sitter greken på stranden med en paraplydrink. Ingen rök utan eld. Grekerna har levt över sina tillgångar. Därom tvivlar få. Men är grekerna verkligen orsaken till att hela eurozonen gungar? Jag är tveksam.

Berättelsen om den grekiska krisen tycks ha betydligt mer djupliggande orsaker. De mer omfattande och djuplodande berättelserna förklarar så mycket mer. Det är lätt att cykla med klungan. Den som vill försöka sig på en utbrytning kan få hjälp av Fritz Scharps senaste diskussionspapper. Det är ingen lättläst PM. Men belöningen för den som tragglar sig igenom är desto större. Här kan den ekonomiska politiken följas från Keynes och 1940-talet till dagens eurokris. Pusselbitar faller på plats.

Den huvudmisstänkte i Scharpfs grekiska drama är den gemensamma ECB-räntan. Eurozonen är inget optimalt valutaområde. Euroländer i lågkonjunktur behöver en låg ränta för att stimulera ekonomin medan länder i högkonjunktur däremot behöver en hög ränta för att förhindra överhettning. Scharpf tar alltså sikte på eurozonens gemensamma ränta som fastställs av den europeiska centralbanken (ECB).

Många tycks idag ha glömt att Eurons första offer var Tyskland. Mellan åren 2000-2005 var tyskarna i en svår lågkonjunktur. ECBs förhållandevis höga ränta gjorde att den tyska lågkonjunkturen höll i sig. Vägen ur segdragna krisen ledde IG-Metal. Genom stark lönedisciplin hölls de tyska lönekostnaderna i exportindustrin nere. I kombination med neddragningar i välfärdsstaten och uppluckrad arbetsrätt kom tyskarna ur krisen. Det politiska priset för den tyska arbetarrörelsen blev dock högt. Likaså blev det ekonomiska priset för de omgivande euroländerna stort.

Var tog överskotten från den tyska exporten vägen? Det konsumerades eller investerades inte i Tyskland. Det mesta lånades ut i utlandet, inte minst till Grekland, Irland, Portugal och Spanien. De så kallade GIPS-länderna. (Liksom Scharpf tänker jag inte använda förkortningen PIGS eftersom det är en metafor syftande till att måla bilder av smutsig grisaktighet). För GIPS-länderna var ECBs ränta låg. Tillgången på billigt kapital skapade ett lånerally. I de överhettade ekonomierna sprutade tyska bankar in mer bränsle.

När vi idag diskuterar den ekonomiska krisen är det viktigt att komma ihåg krisens tre steg. I det första steget var det amerikanska s k subprimelån som skapade osäkerhet om bankernas tillgångar. Regeringarna i de EU-länder, vars banker investerat i subprimelån, tvingades till underskott i den offentliga budgeten när de understödde dessa banker.

Krisens andra steg uppstod när bankerna tvingades skriva av osäkra tillgångar samtidigt som utlåningen mellan bankerna slutade fungera. Bristen på krediter spred sig ut i realekonomin. Regeringarna i flera euroländer tvingades ännu en gång rädda bankerna. GIPS länderna drabbades synnerligen hårt eftersom de var beroende av billiga krediter. De offentliga budgeterna urholkades ännu mer.

I krisens tredje steg (där vi befinner oss nu) började de internationella kreditvärderingsinstituten och investerare att oro sig över ländernas budgetunderskott. Kostnaderna för att rädda bankerna har varit enorma för vissa medlemsstater. Det är synnerligen intressant att konstatera att Irland och Spaniens statsbudgetar var mycket starka innan krisen. Underskotten i offentlig sektor var långt under eurozonens genomsnitt. Alltså: även ”skötsamma” länder har drabbats.

När kommissionen nu levererar lagstiftningsinitiativ på löpande band i syfte att hantera eurokrisen tar nästan alla åtgärder sikte på medlemsstaternas offentliga budgetar. Fritz Scharpf identifierar två bortglömda orsaker till krisen: Den gemensamma räntan som fastställs av ECB.samt ECBs passivitet i bankkrisen. Istället för att diskutera hur ECB monetära politik kan ändras för att förhindra framtida systemkriser haglar förslag som tar sikte på eurokrisens symptom, dvs medlemsstaternas sätt att hantera sin offentliga ekonomi. Grundorsakerna, ECB och finansmarknaden, tycks dock förbli obehandlade.

Politiker i de länder som begärt ekonomisk hjälp har hamnat i en nästan omöjlig situation. Villkoren för att få låna pengar från EU och IMF innebär långtgående krav på avreglering, skattehöjningar och lönesänkningar. Läget i Grekland har liknats vid ett ockupationsstyre. För att lånen ska betalas ut kontrolleras åtgärderna i landet av tjänstemän från EU, ECB och IMF. Nationella politiker blir marionetter med få eller inga handlingsalternativ. Det enda egna handlingsalternativet som återstår för politikerna blir en slags atombomb.

I varje relation finns ett slutligt vapen. En konsekvens som följer på ett ultimatum. En konsekvens som förändrar relationen fundamentalt. I kollektivavtalsförhandlingar är det strejk eller lockout. I krig är det atombomben. Den som hotar med atombomben tar dock stor risk. Man måste vara beredd att realisera hotet. I Greklands fall handlar det om att man slutar betala sina lån. Eller för EU, IMF och ECB att man låter Grekland falla. Konsekvenserna skulle dock vara oöverskådliga.

Den europeiska integrationen skulle få sitt hittills största bakslag. Fler länder i eurozonens periferi skulle sannolikt tvingas ut ur valutasamarbetet. Europa skulle sannolikt gå in i en djup lågkonjunktur. Därav inga ultimatum – varken från EU eller grekernas sida. Att medierapporteringen får det ständiga förhandlat att framstå som ultimatum är inte nödvändigtvis korrekt. Men om ett ultimatum verkligen skulle realiseras väntar stor oreda. Förhandlingarna förs på ruinens brant.

I ett tal i Kapstaden 1966 skall Robert F Kennedy ha sagt ”må du leva i intressanta tider”. Uttrycket lär bygga på ett kinesiskt ordspråk. Det han sa känns lika aktuellt då som nu. ”Like it or not, we live in interesting times. They are times of danger and uncertainty; but they are also more open to the creative energy of men than any other time in history.”

Om euron ska överleva på sikt krävs just kreativ energi. Vad kommissionen presterat hittills i form av lagstiftningsåtgärder är dessvärre långt från kreativt. Att grilla grekerna och gräva sig långt in i medlemsstaternas suveränitet kommer att hjälpa föga. Mörka moln hopar sig över eurons framtid.

Här är ett axplock av det intressantaste som skrivits på svenska om eurokrisen den senaste tiden. Björn Elmbrandt, Lena Sommestad och Jonas Sjöstedt.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading