Det tycks som att regeringen Reinfeldt återigen tänker låta de mest utsatta ta de tuffaste smällarna när vi nu glider in i en ny lågkonjunktur. Regeringen verkar uppenbarligen stå fast vid sina nedskärningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, åtminstone om man ska utgå ifrån vad Reinfeldt sade i helgen i Gustavsberg.
Denna restriktiva hållning strider inte bara mot vad Håkan Juholt säger. Också de flesta nationalekonomer lyfter just nu fram vikten av att staten går in och skyddar de som är mest utsatta. SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist förordar exempelvis i dag mer “bidrag till de mest utsatta”. Han lyfter fram, den sedan 1930-talet kända konjunkturpolitiska visdomen, att satsningar på dem som är fattiga är nödvändigt för att hålla uppe ekonomins växtkraft under en lågkonjunktur.
Den fattige är av lättförklariga skäl mer konsumtionsbenägen än den mer välbärgade, som ju i kristider i hög utsträckning tenderar att “samla i ladorna”. Fördelningspolitiken och strävan efter jämlikhet är således tillväxtbefrämjande, vilket blir extra tydligt i en lågkonjunktur.
En rejäl reparation av våra trygghetsförsäkringar, så att dessa blir fungerande sociala skyddsnät värda namnet, borde naturligtvis vara en av de viktigaste åtgärderna just nu. Sedan behöver vi också satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och olika typer av omställningsstöd, så att den som förlorat jobbet snabbt kan ställa om till ett nytt. Vi måste också fortsätta att satsa på det som långsiktigt håller uppe växtkraften i ekonomin; exempelvis utbildning och en väl fugerande infrastruktur.
I Reinfeldts retorik finns dock väldigt lite av sådana offensiva satsningar. Istället görs åtstramning om till höjden av ansvarstagande. Men till och med regeringens egen favoritexpert, Lars Calmfors, ifrågasätter nu Reinfeldts och Borgs restriktiva hållning: “…när Moderaterna nu sade att det inte blir ett femte jobbskatteavdrag verkade man resonera som att finanspolitiken borde göras mer restriktiv/…/men om man generellt sett gör finanspolitiken mer åtstramande så vore det olyckligt.”
Hade regeringen verkligen menat allvar med sin ”ansvarsretorik”, då hade man tagit ett större ansvar för dem som riskerar att drabbas hårdast när tillväxten nu bromsar in. Att exempelvis knappt en tredjedel av dem som idag är arbetslösa överhuvudtaget har a-kassa borde stämma regeringen till självkritisk eftertanke.
Slutsats: Att i detta läge vara “dumsnål” är att “slösa på människor”. Att ytterligare fattiggöra dem som redan är utsatta är detsamma som att låsa fast dem i ett långt “utanförskap”. Det är inte ansvarsfullt. Det är slöseri med en av våra viktigaste tillgångar; människors vilja till arbete.
*****************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10
Bloggat: Martin Moberg om hur obalanserad DN:s ledarsida egentligen är, Alliansfritt Sverige om bråk mellan alliansens småpartier, Löntagarbloggen om att alla sågar regeringens jobbpolitik, Röda Malmö om läget i Libyen, Björn Johnson funderar bland annat över bottennapp och höjdare i Per T Ohlsons skrivarverkstad, Röda Berget skriver också om läget i Libyen, Lena Sommestad om hur man blir mer än en kamrer där hon riktar udden mot Regeringen Reinfeldts ekonomiska politik, Högbergs tankar skriver om de växande förhoppningarna om en snar lösning i Libyen
