Demokratiska värden tycks allt oftare befinna sig i försvarsposition. Den som betonar politikens grundläggande värden uppfattas lätt som en godtrogen och naiv idealist. Politiken har underkastats marknaden. Att ramarna för politikens möjligheter sätts av marknadskrafterna har blivit ett axiom. Föreställningen om politiken som en del av problemet har blivit allt mer utbredda. Hur blev det så? Och behöver det vara så? Antagligen inte.
Under andra världskriget började industriländerna att reglera sina kapitalmarknader. Även valutaströmmarna reglerades vilket innebar att det finansiella kapitalet inte fick lämna landet utan tillstånd. Avkastningen på kapitalet (räntan) bestämdes på hemmamarknaden av politikerna. Regleringarna av kapitalet var ungefär desamma i alla industriländer. Politiken kunde styra över marknaderna.
När kapitalet reglerades i nationalstaten växte det fram ett ömsesidigt behov mellan produktionsfaktorerna kapital och arbete. Kapitalet satt fast inom nationens gränser. De investeringar som skulle göras fick man göra nationellt. När kapitalet inte kunde lämna landet blev intresset för det nationella produktionssystemet desto större. Här föds också den svenska kollektivavtalsmodellen.
Med kapitalet inburat kunde politiken och demokratin fira triumfer. Arbetslösheten hölls låg, klyftorna minskade och välfärdsstaten växte fram. Genom demokrati och folkstyre kunde människorna vinna makt över sitt öde.
Men från 1970-talet och framåt börjar kapitalregleringarna att spricka i sömmarna. Kapitalet bröt sig ur buren. I land efter land avreglerades kapitalmarknaderna. Plötsligt fick det finansiella kapitalet oändligt med alternativa placeringsmöjligheter. Kapitalet blev i praktiken helt oberoende av nationsstaten. Länder kunde spelas ut mot varandra. Kapitalet placeras där avkastningen är störst.
Från 1980-talet låses politiken steg för steg in i buren i stället. Här är vi idag. Rollerna är ombytta. Kapitalmarknaden har fått företräde framför politiken. Demokratin och politiken sitter fängslad bakom finansmarknadernas krav.
På de oreglerade finansmarknaderna måste politikerna vinna företroende för sin ekonomiska politik. Det kan politikerna enbart göra genom att säkerställa att inflationen är låg och att penningvärdet hålls någorlunda fast. Statens offentliga finanser måste vara stabila. Det brukar heta att stora underskott i statskassan skapar risk för inflation.
Hur kunde det bli såhär? Teorierna är många. Låt mig extremt kortfattat peka på några faktorer. En förklaring kan vara 1970-talets stagflation (hög arbetslöshet och hög inflation på samma gång). Ett annat synsätt är att andra länder avreglerade kapitalmarknaden. Att stå utanför var inte möjligt. Personligen tror jag mest på den tekniska utvecklingen. Under 1970-talet kommer teleteknik som möjliggör den djupt internationaliserade finansmarknad vi nu lever i. Men även andra förklaringar kan ha stor betydelse. Blandekonomin i Europa var en konsekvens av det kalla krigets samhällsekonomiska krigsföring. I kampen mot kommunismen kunde USA inte annat än stödja och prioritera intern balans i Västeuropa.
Världsekonomin påminner nu allt mer om mellankrigstidens nervösa tillstånd. Prognoserna blir dystrare och dystrare. Börsen åker jojo. Nya ekonomiska brandhärdar tycks dyka upp lite varstans. I denna tid kan man fråga sig om det måste vara så. Kan kapitalrörelserna åter regleras? Jag tror det.
Frågan är om Europas och världens politiker har tillräckligt självförtroende. Efter att suttit inburad i snart 30 år tycks politiken ha tappat tron på sig själv. Låt mig använda eurokrisen som ett exempel på politisk beslutsvånda.
Lite tillyxat befinner sig euroländerna vid ett vägskäl. Det fullskaliga experimentet med valutaunion utan fiskal union skakar i fundamenten. I praktiken tycks euroländerna i dagsläget enbart ha två handlingsalternativ. Alternativ 1 är att man tar steget mot en fiskal union med införandet av s.k. eurobonds som viktig milstolpe i denna strävan. Genom att kollektivisera skulderna och lägga grunden för ett fiskalt transfereringssystem mellan euroländerna kan euron bli hållbar igen. Alternativ 2 är att de medlemsstater som äventyrar euron får lämna eurosamarbetet. Eurozonens medlemmar skulle bli färre, men euron skulle stabiliseras.
Enbart euroländernas politiker kan fatta de nödvändiga besluten. Våndorna och handlingsförlamningen tycks vara total. Oavsett vägval kommer de sociala, ekonomiska och politiska spänningarna inom EU-samarbetet att bli stora. Det är pest eller kolera. Jag förstår beslutsångesten. Riskerna med eurosamarbetet har realiserats.
Men i eurokrisens kölvatten tycks också möjligheter för politiken öppna sig. Tidigare tankar, som framstått som utopiska, får ny näring. Ett sådant exempel är den finansiella transaktionsskatten (s.k. Tobinskatt). Politiken har nu alla möjligheter att bryta sig ur den bur där den varit inlåst. Låt oss tillsammans ta den möjligheten. Låt oss formulera en politik som tämjer finanskapitalet. Låt den ekonomiska krisen bli en renässans för demokratin och politiken.
