När jag under 1980-talet läste statskunskap fick jag lära mig att riksdagen var vårt högsta beslutande organ. De beslut som riksdagen fattade var vårt främsta uttryck för folkviljan, något som regeringen sedan hade att verkställa. Men när jag läser dagens DN-debattartikel undrar jag vart den kunskapen tagit vägen. Jag häpnar. Vi har uppenbarligen idag en regering som inte tillmäter riksdagsbeslut något större värde, åtminstone inte när det gäller sjukförsäkringen.
I våras fattade ju riksdagen en rad beslut, rörande sjukförsäkringen, som gick emot regeringens linje. Bland annat bestämde man att när det gäller prövningen av arbetsförmågan efter 180 dagars sjukskrivning så ska denna inte längre göras mot “den reguljära arbetsmarknaden”, så som regeringen ansåg, utan mot ett “normalt förekommande arbete”. I praktiken innebär detta att riksdagen bestämde sig för att återgå till det begrepp som gällde innan Alliansen, sommaren 2008, införde sin s.k. rehabiliteringskedja.
Det är svårt att tycka något annat än att detta riksdagsbeslut var ovanligt tydligt och klart. Riksdagen bestämde sig alltså för att återgå till ett begrepp som är känt sedan tidigare och som dessutom tillämpats ett bra tag, vilket gör att det finns såväl en väl utvecklad praxis som domstolsbeslut på hur detta begrepp ska användas av den ansvariga myndigheten.
Men i sin debattartikel idag väljer regeringen, med socialförsäkringsministern i spetsen, ändå att bortse från riksdagsbeslutet och istället ge Försäkringskassan “i uppdrag att snabbt undersöka vilket arbetsmarknadsbegrepp – det nuvarande, det gamla eller något annat – som bör användas för att öka rättssäkerheten och legitimiteten av arbetsförmågebedömningen vid 180 dagar.” Men var det inte just detta riksdagen fattade beslut om i våras, nämligen att det som ska gälla är det begrepp som användes tidigare, dvs “normalt förekommande arbete”? Eller?
Riksdagen fattade i alla fall inte beslut om att utreda huruvida det är det nuvarande eller tidigare begreppet, eller något annat begrepp för den delen heller, som ska gälla. För att göra den tolkning som Kristersson och regeringen nu gör i sin debattartikel måste man inte bara ha ett kreativt förhållningssätt till verkligheten, utan det krävs nog dessutom en väl utvecklad form av demokratisk lomhördhet. Efter en genomläsning av debattartikeln kan man inte låta bli att fråga sig hur tungt ett riksdagsbeslut egentligen väger för regeringen? Ska man döma av dagens debattartikel är riksdagsbeslut uppenbarligen något som regeringen anser sig stå över och därför också har rätt att strunta i.
“Att lyssna in” är ju ett uttryck som ofta brukar användas av statsminister Reinfeldt, men också ibland av hans ministrar, när de är pressade. När det gäller sjukförsäkringen lär det nog bli svårt att hädanefter använda just det uttrycket, i alla fall om man vill bli tagen på allvar och undvika cyniska hånleenden. Om regeringen vill fortsätta att “signalera” empati och medkänsla med utsatta grupper – utan att samtidigt behöva ta någon större hänsyn till vad folkviljan eller riksdagen plötsligt kan få för sig – måste nog den statsanställde moderate PR-experten, Per Schlingmann, sättas i jobb för att finna fram till ett nytt och mindre utslitet utryckssätt …
**********************************
OBS! Läs Martin Klepke i LO-tidningen om restaurangmomsen!
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5
Bloggat: Ett Hjärta Rött om regeringens besök i verkligheten och “skedmatningen” av journalistkåren, Martin Moberg om regeringsförklaringen, Peter Högberg om practical joke från alliansen, Alliansfritt Sverige om att avskeda, Peter Johansson om CUF Helga von Pitbull om vår regering, Anna Ardin om CUF, Mary X Jensen om hur vi tar ansvar, Thomas Böhlmark om ansvarstagande, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
