Till lo.se Sök Meny
Bidragsstaten växer på den generella välfärdens bekostnad

Bidragsstaten växer på den generella välfärdens bekostnad

En stor del av de insatser som regeringen lanserar i höstbudgeten är egentligen en konsekvens av tidigare förd politik. Eftersom man kraftigt skurit ned i de viktigaste trygghetsförsäkringarna, a-kassan och sjukförsäkringen, har man skapat stora grupper som ställts utanför arbetsmarknaden. Dessa personer riskerar nu, när vi åter glider in i en konjunkturnedgång, att permanent låsas in i vad regeringen själv kallat för ”utanförskapet”. Att långtidsarbetslösheten envist biter sig fast är ett tydligt uttryck för detta.

När det gäller sjukförsäkringen har vi i dag i praktiken en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor med ohälsa, istället för att varsamt lotsa dem tillbaks till arbetslivet. Regeringen har alltså mitt i hjärtat av välfärdsstaten byggt in en hård social utslagningsmekanism, som systematiskt ställer en växande grupp utanför den generella välfärden.

Samtidigt tycks regeringen vara medveten om att det långsiktigt är omöjligt att framstå som en kraft som medvetet stöter ut människor från samhällsgemenskapen, i alla fall om man vill vinna fler riksdagsval. Därför lanserar man nu en rad olika särlösningar för de allra mest utsatta grupperna. Här är några exempel:

1. Man förslår exempelvis en ny stödform (sjukpenning i särskilda fall) samt ett behovsprövat bostadsbidrag för dem som till följd av den förda politiken gjorts ”SGI-lösa”. Samtidigt är det viktigt att notera att dessa nya stödformer inte är pensionsgrundande, vilket riskerar leda till att gruppen ”fattigpensionärer” successivt kommer att växa. Istället för att skapa ännu ett nytt ärendeslag borde regeringen ta till sig kritiken mot de villkor som idag gäller för att bli beviljad sjukersättning. Den grupp som nu föreslås bli beviljade ”sjukpenning i särskilda fall” borde istället kunna få ersättning inom ramen för sjukersättningen eller sjukpenningen. Att skapa ytterligare ett nytt ärendeslag, ovanpå de som redan finns, leder till minskad transparens och därmed ökade långsiktiga legitimitetsproblem.

2. Vid de olika tidsgränserna införs nu också olika typer av undantag, som är tänkta att mjuka upp den omänskliga och hårda tillämpning vi fått så många exempel på de senaste åren. Naturligtvis är det bra att regeringen på olika sätt försöker se till att färre enskilda hamnar i orimliga och hopplösa situationer. Men att, på det sätt som nu sker, ”lappa och laga” på ett regelverk med jättelika revor är inte långsiktigt hållbart. Dessutom gör de nya undantagen att vi nu närmar oss en diagnosbaserad sjukförsäkring, där det blir allt viktigare vilken diagnosgrupp man tillhör och inte vilken grad av nedsatt arbetsförmåga man har. Detta är en tydlig indikation om att det nu krävs en grundligare översyn än de som genomförts, där själva grundmotiven till den s.k. rehabiliteringskedjan omprövas.

3. Regeringen aviserar också, från och med 2013, förändringar i socialbidragssystemet för att ”öka incitamenten för bidragstagare att ta arbete.” Visst är det bra att man försöker motverka olika typer av ”fattigdomsfällor”, så som exempelvis den idag 100 procentiga marginaleffekt som uppstår när en som fått socialbidrag (försörjningsstöd) på heltid övergår till arbete. Ingen bör dock tvivla på att det är synnerligen stigmatiserande att stå med ”mössan i hand” och be om samhällets stöd. Detta är en situation som de flesta nog vill lämna så snart som möjligt. Därför är det viktigt att inse att huvudfokus för politiken borde vara att motverka att människor överhuvudtaget tvingas knacka på socialkontorets dörr.

Hittills kan vi dock konstatera att de förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen, som regeringen genomfört, lett till att en växande grupp utsatta människor fattigjorts i så hög grad att de kvalificerat sig själva och det hushåll de tillhör att bli berättigade till socialbidrag. Här har vi de senaste åren sett en orimlig övervältring från de statligt finansierade försäkringssystemen till kommunernas socialtjänst.

Vad regeringen gör i budgetpropositionen när det gäller sjukförsäkringen är att likna vid att ”skrapa lite på ytan”. I kölvattnet av nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna tvingas man nu att på olika sätt bygga ut bidragsstaten. Tyvärr kommer sjukförsäkringsfrågan knappast att sluta att uppröra och väcka debatt efter detta. Vi kommer av allt att döma också i framtiden att tvingas läsa om medborgare, som trots att de har en allvarlig sjukdom som nedsätter arbetsförmågan, på oklara och rättsosäkra grunder nekas ersättning från sjukförsäkringen och fattiggörs.

Den behandling av sjuka människor som just nu sker i vårt land är ovärdigt en välfärdsstat av vårt snitt. Regeringen bör därför besinna sig och i betydligt större utsträckning än hittills på allvar lyssna in den växande och välgrundade kritik mot de nya sjukreglerna som numera med regelbundenhet förs fram – bland annat av socialarbetare, läkare, fackföreningar, kyrkans diakoner och biskopar samt gräsrötter i alliansens småpartier. Sjukförsäkringen behöver göras om i grunden!

**************************

OBS! Läs Stefan Carlén om jämställdhetspotterna i LO-tidningen!

Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, SVD9, SVD10, SVD11, SVD12, SVD13, SVD14, SVD15, SVD16, SVD17

Bloggat: Ett Hjärta Rött om regeringens besök ute  i ”verkligheten”, Martin Moberg om budgeten, Löntagarbloggen om anställningsskyddet, Peter Andersson om  bl.a. sjuka sjukförsäkringen, Alliansfritt Sverige om kd, Tord Oscarsson om valrörelsens alla strutsar, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.