Plötsligt blir stämningen lite högtidlig. I vägkorsningen ska en grå man tala till folket. Några fruktkorgar av trä får utgöra talarstol. Ordföranden ska prata om tillståndet i nationen. Bara de som står tätt intill hör vad han säger. Barroso vill berätta hur det ligger till och vad som är på gång liksom. Ytterst få tycks bry sig om vad han har att säga. Några som verkligen hör efter tittar dock oroligt på varandra. Menar han allvar?
Här kommer ännu en rapport från vägskälet. Några fragmentariska bilder från en brytningsperiod. En period där gemenskapen inom EU förändras i grunden. Att beskriva och sammanfatta de åtgärder som nu vidtas i syfte att rädda eurosamarbetet låter sig inte göras. Det är ett myller. Ett kaos. Ett nytt paradigm. Eller som Barroso tidigare sagt – en tyst revolution.
I onsdags bekräftade europaparlamentet, de europeiska folkens företrädare, kommissionens och medlemsstaternas viljeriktning. Även om viss formalia återstår har man nu beslutat att ge gemenskapsnivån avgörande makt över hur medlemsstaterna använder sina statsbudgetar. Hur vi i Sverige väljer att använda våra samlade medel (skattemedel) underkastas nu EU. Detta är essensen i det s.k. lagstiftningspaket.
När man lagstiftar inom EU ristar man i sten. De lagar och bestämmelser som antas låter sig sällan eller aldrig ändras. Den borgerliga majoriteten i Europa har nyttjat detta faktum maximalt. Det ramverk (eller tvångströjan om man så vill) som dras kring statsbudgetarna har riggats finurligt. Att bedriva expansiv finanspolitik i Keynes anda kommer att bli svårt. Kanske omöjligt. Jag och en kollega skrev också en debattartikel om förslaget.
Med rynkade pannor kommer lagstiftningspaketet att granskas av framtida historiker. Förtvivlat kommer de att försöka att förklara varför demokratiska värden vägde så lätt. Hur kunde en så central fråga för politiken, med avgörande betydelse för folkets självstyre, obemärkt lämna den nationella demokratin? Varför monterades nationell demokrati ner och ersattes med gemensam teknokrati?
Med demokrati brukar man i regel avse ”styre av folket”. Varje stavelse i definition är kantad av starka och motstridiga uppfattningar. Det som upptar mig är dock själva styret. Frågan är hur långt själva styret ska sträcka sig? Vilka frågor ska folkstyret omfatta? Tänk dig samhället som ett kylskåp. Skall folket styra över alla hyllorna? Från grönsaker till mjölk? Ska flaskorna och burkarna i dörren undantas?
De senaste 30-åren har folkstyret valt att blockera sig självt från flera av hyllorna kylskåpet. Penningpolitiken hanteras av riksbanken. Fristående myndigheter sköter självständigt viktig styrning samhället. Regler om offentlig upphandling begränsar i sin snårighet folkstyret ytterligare. Domstolarnas inflytade växer. Även EU-medlemskapet i sig innebär också en begränsning (men också ett vidgat handlingsutrymme) för politiken.
Med lagstiftningspaketet har politikerna valt att minska folkstyret ytterligare. Snart kan vi genom demokratiska val enbart bestämma hur många mjölkpaket som ska finnas i kylskåpet. Allt annat styr teknokratin. Kanske är jag överdrivet pessimistisk. Men vad återstår egentligen av folkstyret när kontrollen över viktiga delar av ekonomisk och social politik lämnar det demokratiska fältet? Risken för att de allmänpolitiska frågorna blir snuttifierade känns överhängande. Frågorna i marginalen blir huvudsaken. Och när viktiga områden lämnar folkstyret återstår väl endast gester? Blir inte politiken till skådespel och teater? Medborgarna till konsumenter av politik? Folkstyret utarmas och vad som återstår är grogrund för populism.
Tillbaka till fruktkorgarna. Vad sa Barroso i sitt tal till de europeiska folken? De som lyssnade noggrant kunde höra ekon av brytningsperioden. Temat för talet var krisen. Men inte den demokratiska krisen och folkens svikande förtroende för EU. En färsk opinionsundersökning visade nyligen att de flesta euromedborgare anser att euron är dålig för deras lands ekonomi. Likaså avvisas ökad överstatlighet över ländernas budgetpolitik. Alla de människor som lämnats efter i den ekonomiska krisens fotspår omnämndes med tystnad. Människors frustration, misstro och ilska ignorerades
Barroso valde istället att tala till marknaden om förtroendet för EU. Med utgångspunkt från marknadens behov betonades behovet av mer politisk integration. Mellanstatlighetens tid är förbi. Nu är det överstatlighet som gäller. Barrosos ord talar för sig självt (jag har inte hittat någon svensk version av talet).
It was an illusion to think that we could have a common currency and a single market with national approaches to economic and budgetary policy. Let’s avoid another illusion that we can have a common currency and a single market with an intergovernmental approach. For the euro area to be credible – and this not only the message of the federalists, this is the message of the markets – we need a truly Community approach.
För realistiska europavänner har det varit en mörk vecka. För federala idealister är eurokrisen demokratiskt oproblematisk. Svaret är mer Europa. Det är den uppenbara lösningen. Av nödvändighet måste vi klättra uppåt på integrationstrappan.
Men realisten manar till försiktighet. Enorma sociala, ekonomiska och politiska krafter är i rörelse. I spänningen mellan det överstatliga och nationella kan hela systemet låsa sig. Att proppa överstaten full med angelägenheter som inte kan påverkas genom demokratiska val öppnar för fullskalig populism. Det europeiska samarbetet handlar ytterst om samhällsfreden. Inte enbart om ekonomisk effektivitet.
De som dragit en lättnadens suck i tron om att eurokrisen snart är löst riskerar snart att möta nya problem. Den vertikala relationen mellan det överstatliga och nationella måste tas på större på allvar.
*************
Läsvärt i övrigt
Paul Krugman, fackligt.nu om Barrosos tal, Kjell Rautio om historiska perspektiv, Färm och Ludvigsson om finansiella transaktionsskatter (som Barroso även tog upp i sitt tal), Ett tidigare blogginlägg om finansiella transaktionsskatter (FTT), The Economist om FTT, Investeraren som fick BBC-reportrarna att häpna med sin ärlighet (om maktrelationen mellan politiken och marknaden)
