Svetten blänker i pannan. Dammolnet som rivits upp från grusvägen har lagt sig som en filt över folksamlingen. Oredan är stor. I de rödsprängda ögonen kan man se oron växa. I sina mörka kostymer står Europas politiker nu vid ett vägskäl. Tillsammans har man gått långt. Solen står högt. I värmen måste man nu välja väg. Antingen trampar man vidare mot fördjupad integration. En blå vägskylt visar ”Fiskala unionen 45 år”. Eller så väljer man att sparka ut grekerna. Kanske även andra euroländer i perferin. På skylten står det ”Förminskad eurozon”. Så långt ögat kan nå är det torr slättmark.
Efter en studieresa till Bryssel tycks vägvalet vara enkelt.
Efter att ha träffat bland annat Poul Nyrup Rasmussen, Maria Joao Rodrigues, Bernadette Segol och Lazlo Andor förstår man att vägen framåt är den som leder mot fiskal union. Den ekonomiska integrationen måste öka, kontrollen över medlemsstaternas ekonomiska politik måste stärkas och former för transfereringar mellan medlemsstaterna måste uppfinnas. Skulderna måste kollektiviseras. Man kan tycka vad man vill om detta. Men så går diskussionen i Bryssel.
Det man inte pratar så mycket om i Bryssel är de demokratiska svårigheterna på vägen mot fiskal union. I de tyska delstatsvalen
röstar folket mot transfereringar till Grekland. Mellan raderna i de europeiska dagstidningarna kan man läsa att den tyska demokratin är ett problem. Om Merkel inte vara tvungen att vinna val så skulle det vara mycket lättare att få till räddningspaket till Grekland och fortsätta mot fiskal union. Ungefär samma sak gäller Finland. Även där har de
etablerade partierna svårt att hålla kursen.
Svårigheten med den fiskala unionen tycks vara att de europeiska folken inte är med på noterna. Samtidigt som sjukvård, skolor och
allmänna välfärdstjänster skärs ner i det egna landet är det inte helt enkelt för politiker att förklara varför man ska skicka pengarna till utlandet. Att ”hålla kursen” blir inte enkelt. För de etablerade och demokratiska partierna är transfereringarna en svår utmaning. Runt om i Europa vilar intoleranta och halvfascistiska partier i undervegetationen. Sverigedemokrater, Sannfinnar, Lega Nord,
Vlamseblock och allt vad som finns där ute vinner terräng. De mörka molnen hopar sig över den fiskala unionsvägen.
Vägen mot minskad Eurozon har även den hotfulla moln över
sig. Att sparka ut ett land från eurosamarbetet skulle ses som ett steg
tillbaka. Ett EU som faller sönder och samman. Ofta används cykelmetaforen för att beskriva EUs integration. Stannar cykeln så välter man. Samma sak gäller EU. Om detta är sant är det ingen som vet. För EU har alltid cyklat vidare mot djupare integration.
I en ledare på Dagens Arena säger Per Wirtén att hummandet
vid vägskälet måste få ett slut. Det är riktigt. Han anser att de enda som
vågar vara tydliga är de som helst vill slippa EU. Kanske är det också riktigt. Wirtén skriver att ”uppdraget måste vara att demokratisera och politisera EU: att gå från kritik till förslag, från pessimism till politik”. Men för etablerade politiker som vill följa Wirténs förslag finns inga enkla lösningar.
Självklart kan du som politiker försöka att förklara varför vägen fram är fiskal union. Som politiker kan du prata om vikten av ökad ekonomisk integration i Europa. Du kan säkerligen tala dig varm för europeisk
solidaritet. Många politiker i de etablerade partierna gör också det, om än med lite olika prioritering på det ena eller andra. Men som politiker ska du också vinna val. Det är ingen lätt uppgift att resa runt i landet att berätta att man måste dra ner på sjukvård och skola samtidigt som man ska berätta att skattepengar ska skickas till Grekland.
Personligen har jag inte svårt att förstå att grogrunden för populister växer. Ansvarstagande och demokratiska politiker med förslag har det inte lätt. Men vems är skulden?
En mer nykter analys av läget i Europa levererar Rolf Gustavsson i en krönika i SvD. Han är kritisk mot de gamla europeiska ledarna. Helmut
Kohl, Jacques Delors, François Mitterrand och Felipe González som lade grunden för det pånyttfödda europeiska projektet. Gustavsson påpekar också det uppenbara. Euron var ett högriskprojekt. Och för tydlighets skull vill jag för egen del lägga till att det är den risk som nu blivit verklighet.
Att låta skulden för dagens allvarliga läge i Europa landa på dagens politiker är inte rättvist. Även om dagens europeiska ledare får anses mer än lovligt villrådiga så är Gustavsson analys på kornet. ”De största
och svåraste försyndelser som de gamla europeiska ledarna gjorde sig skyldiga till var underlåtenhetssynder. Det är dessa ackumulerade försummelser som dagens vilsna ledare fått i arv. Underlåtelsesynderna har nu hunnit ifatt och straffar Europa.”
Mitt i prick! För egen del har jag formulerat det på följande sätt. De
tidigare europeiska ledarnas hybris har nu blivit hela EUs nemisis. Hybris är att gå utöver ramarna. Nemisis är den kraft som tvingar tillbaka innanför ramarna. Otåligheten i byggandet av Europa har varit stor. Det har gått fort. Kanske för fort. När politikerna nu står och flämtar i vägkorsningen finns anledning att hämta andan. Vägen framåt är kanske inte given.
