Till lo.se Sök Meny
Från trängseln vid ett vägskäl (del 5)

Från trängseln vid ett vägskäl (del 5)

Ännu en vecka i väntan. Bland de uppjagade männen i kostym kan jag nu urskilja ansiktskonturer. Det slår mig att de bördor de kollektivt bär är ojämnt fördelade. Likaså tycks inflytandet i gruppen vara ojämnt fördelat. En kvinna med antydan till kutrygg och en kort man med ovanligt höga klackar tycks leda gruppen. Tumultet växer i omfattning. Några vill med på resan trots att de inte behöver. En skallig man går ensam längst bak och muttrar om ansvar.

Euron är ett monetärt samarbete. Inte en religion. Det kan vara värdefullt att komma ihåg. Om de ekonomiska nackdelarna är större än fördelarna återstår bara trosfrågan. Starkare europeisk integration alltså. Skall medlemsstaterna gå vidare på vägen mot fiskal union måste de ge upp stora delar av sin suveränitet. I vägkorsningen tycks nu stats- och regeringscheferna i stum tystnad betänka innebörden av de handlingsalternativ som står till buds.

Eurogruppens medlemmar är inte likvärdiga. Tysklands ekonomi och politiska inflytande ger dem en särställning. I mångt och mycket är det från Tyskland övriga förväntar sig ledarskap.

I trosfrågan har den tyske kanslern varit mycket tydlig. Vid upprepade tillfällen har Merkel deklarerat sin totala lojalitet med euron och att samarbetet måste bli starkare. Men budskapet till dem som inte hängt med på ökenvandringen är tydligt. Med myndig stämma säger hon – Om ni greker (och andra i eurozonens perferi som inte sköter sig) skall med mot den fiskala unionen måste ni reformera era ekonomier. Banta och spara så kommer en hjälpande hand.

Men i den ekonomiska frågan är den tyske kanslern desto otydligare. Oavsett vägval, fiskal union eller minskad eurozon, kommer kostnaderna för Tyskland att bli stora. Hur stora är det ingen som vet. Men de ekonomer som räknat på saken säger att fiskala unionsvägen är odyrast.

Ledaren och stora delar av veckans the Economist (ekonomernas husbibel) ägnas åt eurokrisen. Dramatiska bilder saknas inte. Tvärtom. Euron likställs med en felbehandlad patient dödsbädden. Likaså raljeras det om bunkermentalitet inte helt olik den i Berlin 1945. Det skrivs att man i Bryssel inte tycks inse eurokrisens allvar. Även skadeglädjen i Storbritannien skildras. Bildspråket är kanske överdrivet. Men verkligheten är dramatisk. Och värre kommer det att bli.

Glädjande nyheter från vägkorsningen är dock att snacket om lata och slösaktiga grisländer tycks ha kommit till vägs ände. Underskotten i de offentliga kassaskrinen är krisens symptom. Inte dess orsak. Eurozonens problem är systematiska. Underbudskonkurrerande tyskar är en del av problemet. Den gemensamma räntan likaså.

Den andra glädjande nyheten handlar om val av medicin. Tidigare har neddragningar och sänkta löner varit svaret på krisen. Men allt fler tycks nu ifrågasätta valet av medicin. Man kan inte spara sig ur en kris. Tillväxt är vägen ur krisen. Men den kommer inte när man skär i allt. Övriga EU-länders regeringar, IMF och ECB verkar dock inte ha insett detta ännu.

Grekerna säger att kassan kommer att vara tom inom tre veckor. Om det stämmer kommer oron i vägkorsningen att bli ännu större. Väljer man inte resolut väg inom kort är risken stor att hela världsekonomin dras med. Fler desperata ansikten syns nu i vägskälet. Kakafonin växer. Villrådigheten måste få ett slut.

*************

Axplock om eurokrisen på svenska

Calmfors om vägskälet, analys om eurokrisen i DN, Jonas Sjöstedt, Paul Krugman om eurokrisens orsaker

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.