Om jag säger marknaden och ber dig att sluta ögonen. Vad ser du då? Vilka bilder växer fram inom dig? Hötorgets frukt och grönsaksstånd? Män i slips och kostym som pratar aktiekurser? Stadens köpcentrum? Känner du oro eller trygghet? Hopp eller förtvivlan? Eller kanske ingenting? Jag antar att vi alla reagerar olika på marknader och att vi alla bär på olika bilder av marknaden.
Marknaden finns inte. Den är en föreställning. Ett sätt att förstå och systematisera hur människor interagerar med varandra. Det är en framgångsrik metafor som förklarar hur utbud och efterfrågan kan mötas. Föreställningen om marknaden är så stark att det till och med kan vara svårt att tänka sig ett samhälle utan marknader.
Det är stora skillnader mellan en kaffekopp och en marknad. Att förklara och förstå kaffekoppens funktion är enklare. Men man kan närma sig båda sakerna samma sätt. Man kan söka efter kaffekoppens natur och inre väsen. Hur fungerar den? Hur ser den ut? Vad skiljer kaffekoppen från tekoppen osv? Ett annat sätt att närma sig kaffekoppen är att fråga sig hur vi kan tolka och förstå dess användning. Vad fyller den för funktion? Ett tredje sätt är att fråga sig hur vi människor som tolkande subjekt pratar om kaffekoppar med andra tolkande subjekt.
Samma sak gäller för marknader. Vi kan förstå, tolka och prata om marknader på många olika sätt. Samtidigt finns naturligtvis marknader. Jag köpte ju faktiskt bacon, ägg och mjölk i morse. Det kostade 73 kronor. Transaktionen får väl anses ha skett på en marknad.
I går byte Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF) namn till Vision. Ett piggt och spännande grepp. Här är ett gäng som vill pröva något nytt. Men när jag surfar runt på deras nya hemsida är det något som stör mig. Det är den naiva marknadsföreställningen. Den sorglösa synen på arbetets marknad är smittsam, men ändå inte.
Den allmänna föreställningen om marknaden tycks annars ha förändrats. I debatten pratas det annorlunda om marknader idag. Sedan finanskrisen 2008 tycks föreställningen om marknaden som frihetens, valet och förnuftets kungarike ha kommit på skam. Den glada okritiska synen på marknaden som en bekymmerslös plats för uppfyllandet av önskningar är hotad. Marknaden uppfattas allt mer som ett hot. Marknadsrealismen sprider sig.
I den liberala marknadstraditionen pratar man ogärna om makt. För på marknadsplatsen är ju makten ojämnt fördelad. I verkligheten har inte alla samma förhandlingsstyrka. Den som inte äger har en svagare position än den som är rik. På marknaden är kapitalet makt. Om dina byten blir framgångsrika beror på vilket kapital du har att erbjuda. Verklighetens marknader är ett ständigt problem för den liberale. Teorierna överordnas verkligheten.
På arbetets marknad är makten synnerligen ojämnt fördelad. Det är inte många i samhället som inte behöver begränsa sin personliga frihet i en anställningsrelation. Vi behöver alla en lön för att kunna köpa mat och husrum. Att inte sälja sitt arbete är i regel inte ett alternativ. Vi behöver en inkomst för att överleva.
På Visions hemsida kan man läsa att kollektivavtalen är utformade för att passa anställda och arbetsgivare i en viss bransch, verksamhet eller på en arbetsplats. Arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal kan alltid förbättra villkoren ännu mer än det som står i avtalet. Kanske är det sant för Visions medlemmar? Kanske inte? Marknadskrafterna blåser förhoppningsvis i gynnsam riktning för Visionmedlemmarna.
Själv hoppas jag att föreställningar om marknaden som inte beaktar ojämlikhet och maktförhållanden kan ersättas av mer realistiska föreställningar. Marknaden är inte frikopplad från sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Vi behöver prata om faktisk frihet. Faktiska valmöjligheter. Faktiska rättigheter. Jag hoppas på en ny marknadsrealism. Jag tror inte att den är långt borta.
