Idag släppte TCO en rapport som visar att pressen och stressen ökar bland tjänstemännen. Värst utsatta är lärarna som möter allt hårdare prestationskrav, men samtidigt får allt mindre möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. All tillgänglig arbetsmiljöforskning visar att denna kombination på sikt leder till ökad ohälsa. Fler riskerar att “gå in i väggen”. Vi sitter alltså på en tickande “ohälsobomb”, där växande grupper ur medelklassen idag snabbt riskerar att förlora i ekonomisk och social status.
Samtidigt vet vi att vårt skyddsnät vid sjukdom har stora revor, inte minst efter alliansregeringens åtstramningar av kraven och villkoren i sjukförsäkringen. Åtstramningar som ju i hög utsträckning finansierat “jobbskatteavdragen”.
Den som drabbas av ohälsa riskerar därför idag, till följd av de nya sjukreglerna, att redan efter ett halvt års sjukskrivning bli av med ersättningen från sjukförsäkringen och samtidigt förlora jobbet. Många svårt sjuka utförsäkras dessutom i rask takt, trots i vissa fall förvärrad ohälsa, och hänvisas till arbetsförmedlingen. Där hamnar de i regel längst bak i arbetslöshetskön.
Detta sker samtidigt som arbetsgivarna sedan lång tid tillbaks mer aktivt börjat selektera bort den arbetskraft som de anser inte “håller måttet”. Det innebär konkret att riskerna att snabbt sorteras ut och fattiggöras på grund av ohälsa, också bland den s.k. medelklassen, har ökat markant den senaste tiden. Dessa risker gäller framförallt den lite äldre arbetskraften, som slitit hårt ett långt arbetsliv och på grund av detta riskerar att drabbas av exempelvis förslitningsskador och utmattningsreaktioner.
Situationen när det gäller arbetsmiljön ser heller inte ut att förbättras totalt sett. Nyligen rapporterade exempelvis LO-tidningen om att aldrig tidigare har så många arbetsgivare blivit straffade för arbetsmiljöbrott eller brott mot arbetsmiljölagen som under förra året. Då avgjordes 147 arbetsmiljömål jämfört med 60 mål år 2007. Alltså mer än en fördubbling av arbetsmiljömålen bara på några år.
En av de motkrafter som fortfarande finns att ta till är det regelverk som är kopplat till arbetsrätten och, genom de s.k. turordningsreglerna, innebär ett visst skydd för de anställda som offrat sin hälsa för sin arbetsgivare. Det handlar då inte minst om dem som arbetar i välfärdssektorn och i människonära verksamheter och som “brinner för” att göra andra människor gott. Denna omsorgskänsla som varit deras främsta drivkraft riskerar paradoxalt nog långsiktigt, med en försämrad arbetsrätt, att bli deras värsta fiende. Om deras förmåga och produktivitet på ålderns höst sjunker riskerar de, utan ett arbetsrättsligt skydd, att snabbt bli utkastade och ersatta av en yngre outsliten och mer högpresterande arbetskraft.
Sett ur det perspektivet är det lite oroande att läsa att de privata tjänstemännen i PTK just nu sitter och förhandlar med arbetsgivarna, Svenskt Näringsliv, där en av utgångspunkterna är att förändra turordningsreglerna vid uppsägningar. Eller så som det är formulerat i ett TT-meddelande: “Målet, för båda parter i förhandlingarna, är att företagen ska kunna svara snabbare på omvärldsförändringar.” Man kan bara hoppas att detta också inbegriper att företagen snabbare ska kunna svara upp mot de växande arbetsmiljöproblemen och i större utsträckning än hittills bättre anpassa arbetsplatsen efter var och ens förutsättningar.
Samtidigt som allt fler tjänstemän pressas till gränsen av sin förmåga, och i slutet av yrkeskarriären riskerar att sorteras ut pga ohälsa, finns alltså en växande fara för att det bristfälliga skydd som de hittills haft ytterligare urgröps. Villkoren för stora delar av medelklassen blir onekligen allt mer lik de som råder för LO-kollektivet.
Av allt att döma närmar vi oss snart den punkt där allt fler, också bland tjänstemännen, stiger av allianståget och tackar nej till fler skattesänkningar och ökad ojämlikhet. Då spelar det nog ingen roll hur mycket moderaterna har skrivit om historien och tillmätt sig själva äran för olika jämlikhets- och välfärdsreformer.
Glappet mellan den mjuka nya arbetarpartiretoriken och den hårda nyliberala politiken vidgas för varje dag som går. Snacka går ju alltid. Men att koppla ihop snacket med verkligheten, för de flesta av oss, det klarar alliansregeringen allt sämre av.
Det är denna klyfta mellan retorik och praktik, som är fylld av växande ojämlikhet och ohälsa, vi i arbetarrörelsen måste bli bättre på att beskriva och synliggöra. Samtidigt måste vi också bli bättre på att visa att det faktiskt finns alternativ till den rådande kallhamrade ekonomismen. Både LO-kollektivet och en växande grupp i medelklassen måste ges möjlighet att tro på en bättre morgondag…
***********************
OBS! Läs Martin Klepkes tankar om hur arbetslivet bör förändras!
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, AB1, AB2, AB3, AB4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, Exp1, Exp2,
Bloggat: Martin Moberg om förskolan, Camilla Wedin om bristen på tåga är hos dagens chefer, Löntagarbloggen om inhyrd arbetskraft, Peter Johansson om Reinfeldts “framtidskommission” och om att näringsminister Lööf skrotar den svenska modellen med självständiga parter på arbetsmarknaden, Johan Westerholm skriver intressant om tvättade bykar, Alliansfritt Sverige om nyheter i korthet, Helena Ericson om Sickan Carlsson.
