Träden står nakna. Likt bleka fingrar på en hand som sträcker sig ur marken. Ett dovt mörker har sänkt sig över vägkorsningen. Känslan av tillhörighet sviktar sakteligen. Förtroendet euroländerna mellan utgör enbart tunn fernissa. Tonläget har höjts. I osämjan har två hövdingar offrats. Mellan de mest inflytelserika har det otänkbara yttrats. Gruppen kanske måste delas. Tillsammans kommer inte alla att nå fram till den förlovade fiskala unionen i tid. Kalla vindar blåser genom det storeuropeiska tältlägret. Marknadsvargarnas enträgna ylande intensifieras.
I gallernas och germanernas läger pratas allt oftare om att sydlänningarna måste lämnas bakom. Vid G20-mötet i Cannes bröts ett tabu. Eurozonens ledare sa att ett land (Grekland) kan tvingas lämna gruppen. Den ”obetänksamme” Papandreou fick löpa gatlopp efter att ha brutit ett annat tabu. Att fråga det utmattade folket om villkoren för fortsatt marsch mot fiskala unionen låter sig inte göras. I vägkorsningen finns ingen plats för demokrati. Här gör man som man blir tillsagd. Ledarnas ord är lag. Här härskar auktoriteten och den råa styrkan.
Under veckan har det stora samtalsämnet varit splittringen. Gallernas egen Asterix (Sarkozy) åkte till Strasbourg för att berätta att det stora Europalägret (EU) sannolikt måste delas i två. En grupp pionjärer som ger upp stora delar av sin självständighet för att fortsätta mot den fiskala unionen och bilder en europeisk nationalstat måste ta ledningen. Den andra gruppen får bli kvar i vägskälet och bilda konfederala satellitstater till kärnstaterna som vandrar vidare. I det sammanhanget pratas det nu om att kasta ut de värsta problemländerna ur eurozonen.
Den inlismande lägerledaren med ansvar för helheten (Barroso) vill för allt smör på kontinenten inte dela gruppen. Hans uppgift är att hålla ihop européerna. I veckan gick han rakt in i germanernas tältläger och höll ett brandtal. På en avsats högt ovan lägereldarna försökte han att skrämma upp germanerna. Han berättade om en dröm med sju magra kor och korn med endast sju ax. Överallt vilar olycka och fattigdom om européerna delas. Ni som är starkast, med er blodiga och stökiga historia, måste ta ansvar för helheten, förkunnade Barrosos i sin svavelosande predikan.
För egen del har jag roat mig med att analysera valet av bildspråk i Berlintalet 9e november. Barrosos Europa är tydligen en byggarbetsplats: “by taking the right decisions, we can build hope, humanity, and freedom”. Barroso vill “bygga” med “redskap” och “renovera”. “That we build the kind of Europe we want and we need for the future. To give it the tools to make it strong. To use the current crisis as an opportunity to modernise and dynamise Europe and how it is run. Our goal must not be to restore the status quo ante, but to move on to something new and better.”
Själv tycker jag inte att byggmetaforen är särskilt vinnande. Även Jean Monnet använde byggbilder. I ett av hans mest kända tal sa han att ”Europe has never existed” och att ”one has to genuinly create Europe”.
Bildval är aldrig neutrala. Bilden av EU som en konstruktion kan leda tankarna till pressade byggtider, svulstig arkitektur, byggfusk, betong och mögel. Men andra bilder är möjliga. För mig hade bilden av en trädgårdsmästare alltid varit mer vinnande. EU som en örtagård. Eller varför inte ett träd? En stolt ek mitt på ett frodigt sädesfält.
Kanske skulle omsorgen och tålamodet vara större om EU beskrevs som en levande organism. Jag tror att EU är något som måste få växa fram. En vacker ek kan inte byggas. Man kan bara plantera den, vårda den och vänta på att den växer.
Otåligheten är EUs största fiende. De som hastigt vill överbrygga spänningen mellan fördragets ekonomiska frihandelrättigheter och medlemsstaternas demokratiskt förankrade välfärdsrättigheter gör EU orätt.
Under de senaste åren har otåligheten visat sitt ansikte flera gånger. Ursprungslandsprincipen i förslaget till tjänstedirektiv var en genväg. Istället för att stegvis upprätta gemensamma regler och principer för tjänstemarknaden inom EU skulle frågan lösas snabbt. Lavaldomen är en otålighet mot medlemsstaternas olika arbetsmarknadsregleringar. Exemplen är många…
Men med eurokrisen har otåligheten fått en brutalare karaktär. Nu riktas ilskan mot de demokratiska grundbultarna. Folkens rätt att själva välja sitt öde. Därav mörkret över kontinenten.
EU som byggarbetsplats skapar bilder av ett Babels torn. Eurozonen som ett skrytbygge med felaktig arkitektur. Kanske rent av ett fuskbygge. En levande ek mår bättre. Den lever längre men det växer långsammare.
