Till lo.se Sök Meny
Det är inte ännu hårdare tumskruvar som behövs, utan en rimligare sjukförsäkring!

Det är inte ännu hårdare tumskruvar som behövs, utan en rimligare sjukförsäkring!

”Jag har inte sett några förbättringar för de utförsäkrade och andra drabbade.” Det skriver diakonen Marie Larsson från Gotland, en av dem som stått för upproret mot alliansens politik för de sjuka och arbetslösa, i en debattartikel i tidningen Dagen. Hon liksom många andra som möter personer som är långstidssjuka upplever inte att regeringens senaste översyn förbättrat läget för de utsatta, mer än möjligen på marginalen.

Samtidigt berättar Försäkringskassans Svante Borg att en ny tidsgräns nu ska införas i sjukförsäkringen från och med årskiftet. Redan efter 90 dagar ska Arbetsförmedlingen börja diskutera ett eventuellt byte av jobb. Det tycks alltså som den hårt kritiserade och snäva tidsgränsen vid 180 dagars sjukfrånvaro nu kommer att kompleteras med en ännu snävare gräns. Tumskruvarna dras alltså åt ytterligare, åtminstone om man ska tro det som refereras i dagens DN.

Det hårda regelverket och de snäva tidsgränserna på sjukförsäkringsområdet motiverades när de sjösattes (sommaren 2008) med att den dåvarande försäkringen var ”allt för mjuk”. Detta fördes också fram som den viktiga förklaringen till att sjuktalen ökade mellan 1997 och 2002. Den alliansregering som då styrde ville strama upp reglerna för att motverka fusk och överutnyttjande. Debattörer på högerkanten – i diverse närlingslivssmedjor och på ledarplats i DN och SvD – drev på och talade om en framväxande ”bidragstagaranda” och att svenska folket sövdes ned av de generösa trygghetsförsäkringarna, som de dessutom systematisk kallade för ”bidragssystemen”.

Den politik som sjösattes, den s.k. rehabiliteringskedjan, utsattes dock för en massiv remisskritik från både organisationer och myndigheter. Inte heller seriösa akademiska forskare kunde finna någon grund för att en förändring av de försäkrades attityder (i riktning mot bristande arbetsvilja) kunde förklara varför sjuktalen ökade.

När forskarna gjorde statistiska analyser visade det sig att ca 85 procent av ökningen av sjuktalen, från mitten av 90-talet till början av 2000-talet, handlade om att den genomsnittliga sjukfrånvaron blivit längre. Det var alltså inte särskilt många fler som sjukskrev sig. Vi hade ingen ”sjukskrivningsepidemi”, så som vissa högerdebattörer hävdade. Orsakerna till ökningen av sjuktalen var istället en kombination av att rehabiliteringsverksamheten mer eller mindre kraschande, samtidigt som arbetslivet slimmades och allt fler (som inte kunde ”prestera till 100 procent”) selekterades bort. Det handlade alltså om djupgående strukturella orsaker.

Men trots detta har den borgerliga regeringen gått vidare i sina utgångspunkter, från början av 2000-talet, och individualiserar fortfarande ofta det som i grunden var och är strukturella samhällsproblem. När man exempelvis drabbas av hård kritik i media, inte minst när utförsäkrade själva vittnar om hur illa de farit av regelverket, börjar man med att stämpla dessa röster som ”enskilda fall”. När sedan detta inte längre håller backar man i mycket, mycket små steg. En marginell justering här och ett nytt undantag där. Detta har gjorts ett antal gånger hittills.

Den sammantagna effekten av detta ”lappande och lagande” blir att regelverket blir ännu mer ogenomträngligt och svårförståeligt. Hur man exempelvis ska möta de missförhållanden som Kommunal pekar på i sin senaste rapport, om vad som hänt med de kommunalare som utförsäkrats, återstår att se. Blir det ytterligare nya undantag som fogas till de gamla? Ännu en ny lapp i ett från början revigt och ihåligt lapptäcke? Eller väljer man att ”tiga ihjäl kritiken”?

Det är mot denna bakgrund vi måste förstå varför vi idag har vi en sjukförsäkring som lider av stora trovärdighetsproblem. En nyligen publicerad studie av sociologiprofessorn Stefan Svallfors visar att allt fler misstror sjukförsäkringen. För åtta år sedan misstrodde 23 procent av oss sjukförsäkringen i så måtto att vi inte trodde att den klarar av att upprätthålla en hygglig levnadsstandard för de sjukskrivna. I dag ligger motsvarande siffra på 35 procent.

Samtidigt har misstron mot de sjukskrivna minskat kraftigt. 1992 var det 28 procent som trodde att ”många av dem som sjukskriver sig egentligen inte är sjuka”. Arton år senare (2010) hade denna siffra mer än halveras och låg nu på 11 procent. Vi misstror i allt mindre utsträckning de sjukskrivna och i växande utsträckning sjukförsäkringen.

När regeringen skyller missförhållandena i sjukförsäkringen på att det bara handlar om ”enskilda fall” får de därför allt svårare att bli trodda av medborgarna. Det är dessutom inte ännu hårdare åtdragning av tumskruvarna i sjukförsäkringen, så som Svante Borg för fram, som vi behöver just nu.

De som drabbas av långvarig sjukdom, som nedsätter arbetsförmågan, har rätt att förvänta sig en sjukförsäkring som upprätthåller en rimlig levnadsstandard och skapar trygghet under den tid de inte klarar av att förvärvsarbeta. Ska vi klara av att åtgärda de brister som finns i dagens sjukförsäkring krävs betydligt mer än småjusteringar.

Det enda raka i det läge som nu råder är att tillsätta en bred ”haverikommission”, som får i uppgift att ge upprättelse till- och kompensera dem som farit illa av det uppenbart orimliga och rättsosäkra regelverket. Kommisssionen borde dessutom få i uppgift att plocka fram en ordentlig orsaksanalys, utifrån vilken ett mer långsiktigt hållbart sjukförsäkringssystem sedan kan byggas upp.

Detta viktiga reparationsarbete kan definitivt inte vänta till år 2013, då den parlamentariska socialförsäkringsutredningen lägger fram sitt slutbetänkande. Ska sjukförsäkringen ha kvar något som helst förtroende i framtiden måste arbetet inledas så snart som möjligt. Tyvärr tror jag inte att detta kommer att ske före årsskiftet. Diakonen Marie Larsson, och andra som jobbar med välgörenhetsverksamhet, kommer av allt att döma att även denna julhelg möta medborgare som fattiggjorts på grund av att de drabbats av en svår sjukdom.

Men, som man brukar säga, hoppet är det sista som överger människan. De perspektiv och de berättelser som Marie Larsson, och många andra är bärare av, måste förr eller senare åter komma upp till ytan och belysas i samhällsdebatten. I detta arbete måste vi alla, utifrån de olika perspektiv vi har, hjälpas åt att lyfta fram behovet av en mänskligare och rimligare sjukförsäkring. Det behövs fler som, likt Marie Larsson, fortsätter att vittna om den verklighet som statsministern sällan besöker under sina så kallade ”lyssnarresor ute i landet”.

**********************************

Bloggat: Ett Hjärta Rött om den sjuka sjukförsäkringen, Alliansfritt Sverige om Kristdemokraterna, Helena Ericson om Alliansens småpartier (FP, KD och C), Peter Högberg om SAP, Kristian Krassman 1 om maktskifte, 2 om kund och medborgare, Tokmoderaten om ur askan in i elden, HBT-sossen om verkliga problem, Lena Sommestad om eurokrisen, Löntagarbloggen om sjukskrivning efter mobbning, Martin Moberg om SCB mätning, Netroots

Press; KA, DA1, Newsmill, SR 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3 DN, Expr, Dagbladet, VBFB, Östran, LT, Dagens Arena, Ab 1, 2, 3, 4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,  SvD, Ab, Expr, ETC

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.