(En fri tolkning av Charles Dickens A Christmas Carol)
Direktörn satt på sitt kontor. Det var grått och bitande kallt ute, dimman låg tät över staden. Han hörde hur människorna utanför frös och stampade för att hålla sig varma. Tiderna hade varit svåra och många arbetare hade tvingats lämna sina platser för arbetslöshetens elände. Direktörns giriga fingrar summerade bonusarna från det gånga året. Plötsligt hördes en munter röst
– God jul direktörn! Det var arbetarn som så fullkomligt överrumplat honom.
– Prat! sade direktörn, humbug!
Arbetarn, rödblommig i ansiktet av kylan
– Säger direktörn att julen är humbug? Det menar inte direktörn?
– Jo, det är just det jag gör. God jul! Dumt prat! Vad har du för rättighet att vara glad? Så fattig som du är!
– Nej lyssna nu! sa arbetarn muntert. Vad har du för anledning att vara dyster? Så rik som du är!
Direktörn fann inget lämpligt svar i hastigheten och upprepade – Humbug!
Det ringde på dörren. En flicka från stadsmissionen stod vid tröskeln för att samla pengar till utförsäkrade och hemlösa i staden.
– Vi hoppas att direktören är lika frikostig som sin företrädare?
Det olycksbådande ordet frikostig gjorde att direktörn rynkade pannan. Flickan från stadsmissionen fortsatte
– Tusentals utförsäkrade saknar det nödvändigaste och vet inte av det enklaste. Vi behöver mat och dryck åt de hemlösa. Hur mycket kan jag anteckna er för?
– Ingenting! svarade direktörn.
– Ni önskar vara okänd givare?
– Jag önskar bli lämnad i fred! Jag har fullt upp med mitt eget, Adjö! surade direktörn.
Direktörn skyndade hem för att i ensamhet inta en melankonisk måltid. Huset var gammalt och tråkigt. Ingen bodde där mer än direktörn. I det mörka och dystra rummet satt nu direktörn och studerade sin bankbok. I sinnet tornade problemen upp sig. Arbetarnas krav på höjda löner. – Vet hut! röt direktörn och slog näven i bordet. Ingen kunde höra honom. Borgmästarn i staden, en skallig man med sorgsen uppsyn och tidigare associerad med direktörn på mångahanda sätt, hade tidigare talat om vikten att upphäva arbetarprivilegierna, och även om många av stadens beslut riktats mot arbetarna ville direktörn ha mer. – Svikare, muttrade direktörn,trots att borgmästarn gjort sitt yttersta för direktörn.
Dimman och kölden svepte sig runt kring huset. Plötsligt ekade en åskknall genom huset. Vartenda rum lystes upp. Dörren flög upp. Direktörn var inte lättskrämd, men reste sig förvånad upp.
– Vem är du?
– Jag är julens ande, jag har kommit hit för att upplysa dig om din dåtid, nutid och framtid. Du har fortfarande möjlighet att undgå ditt öde!
Direktörn sjönk förfasad ner på sina knän.
– Nåd! Varför hemsöker du mig? Varför kommer du till mig?
– Din välfärd. Det krävs av varje människa, svarade julens ande, att hennes ande rör sig bland sina medmänniskor och far vida omkring. Av den som har mänskligheten som affär krävs mycket. Den ande som inte rör sig i livet, blir dömd att göra det efter döden. Du skall därför bevittna händelser som varit och är, samt skuggor av det som kan komma.
Fortsättning följer….
