Direktörn vaknade med ett ryck. Hade allt varit en ond dröm? Det värkte i hans frusna själ. Direktörn tumlade ned ur sängen och trevade sig in på badrummet. I halvmörkret såg han sig själv. Spegelbilden visade en mindre surmulen, om än inte munter, direktör. I de rödflammiga och sluga ögonen kunde man ana stråk av mildhet.
– Vad händer med mig? Håller jag på att bli galen? Måste vara feber… Direktörn hann inte avsluta meningen. Ett flammande sken bländade honom. Allt blev ljus. Det vita ljuset slukade honom fullständigt.
– Hoppas du återhämtat dig! Ditt hjärta begynte att tina. Jag lät dig vila ut en stund. Nu ska vi besöka det som är. Den nuvarande julen. Dina senaste verk kräver dina krafter. Profit på gamla, sjuka och barn är magstarkt även för mig, sade julens ande med kylig röst.
– Ande, sa direktörn undergivet, den promenad vi just gjort gav mig en läxa som jag sent ska glömma. Om du har något att lära mig om det som är, låt mig få nytta av det!
Direktörn och julens ande stod plötsligt i en linoleumklädd korridor. Luften var unken. Stämningen trist. På sängar och madrasser låg uttorkade människoskal. Svaga stämmor kunder urskiljas. Nakna julstakar lyste upp sw tomma fönstren. Ingen personal kunde ses till. En äldre man på en säng precis där de stod pratade med sig själv.
– Hjälp mig till toaletten, min blöjkvot är fylld, jag har ingen blöja, sade den utmärglade gamle mannen förtvivlat. Direktörn vände sig mot julens ande.
– Vad är detta? Var är personalen? Varför får de gamla inte den hjälp de behöver? sade direktörn med oförställd förvåning.
– Här finns inte längre värdighet och omsorg. Detta är Carema. Det är en dyster plats. Det är ditt verk. Här hämtar ditt riskkapitalbolag profit, sa julens ande med en självklarhet som tycktes provocera direktörn.
– Men var är personalen?
– På Lidl för att köpa mat och i tvättstugan. Har du inte begärt ett tionde i profit vart år? frågade anden tillbaka.
– Jo, men… julens ande avbröt.
– Vart tionde i profit skall bekostas av verksamheten. Var trodde du att din profit kom ifrån? Genom att spara på tvätt, mat och städning vart år har åldringarna fått mindre omsorg. Här finns inte längre tid för vård. Personalen har det hopplöst. Det är en omöjlig kamp att få det att gå samman. Här har marginalerna pressats till bristningsgränsen. Här plågas både arbetande och gamla själar.
Plötsligt kände direktörn igen den gamle mannen i sängen. Arbetarns son. En gång i tiden hans allra närmaste vän. Tillsammans hade de byggt kojor, täljt båtar och utforskat världen. Direktörn mindes kamratskapen. Plåstren på knäna. Tillhörigheten. Skogens bäckar. Över direktörns barndomsvän vilade en olycksbådande mörk skugga.
– Vi måste hjälpa honom! Ta fatt i vänster arm så skall jag… Julanden avbröt direktörn.
– Det lönar sig föga, vi är fantomer. En slags spöken. De levande kan inte känna av vår närvaro. Även om vi är i det nuvarande är vi blott åskådare. Enbart i verkligheten kan du göra skillnad! Vi måste vidare.
– Men kommer han att klara sig? Vi kan inte lämna honom här. Kommer han att klara sig? Direktörns röst darrade. Ögonen tårades.
– De mörka skuggorna är illavarslande. De är skuggor av det som kan komma. Inget i det nuvarande är givet. I det varande kan allt påverkas. Det ligger i människornas makt att ändra sitt öde. De levande kan göra allt. Din väns öde vilar i människors händer. Nu måste vi vidare…
Fortsättning följer…
