Till lo.se Sök Meny
Tankar om en trevlig 87-årig man och om solidaritet och gemenskap i juletid…

Tankar om en trevlig 87-årig man och om solidaritet och gemenskap i juletid…

På väg hem från jobbet, för ungefär en vecka sedan, såg jag en äldre man sitta dubbelvikt över en sten vid vägkanten. Åtminstone ett tjugotal personer framför mig passerade honom, utan att ens kasta en blick åt sidan. Detta trots att man på långt avstånd knappast kunde undgå att höra hans kvidanden. Jag drogs först med i detta beteende och “slog dövörat till”.

Men då jag gått ungefär 20 meter stannade jag till. “Tänk om han är sjuk och behöver hjälp?”. Frågan ekade skarpt innanför pannbenet. Jag vände tillbaks. Min misstanke stämde. Mannen som satt dubbelvikt på stenen visade sig vara en 87 år gammal och mycket trevlig gentleman, som hade fått problem med ryggen. Efter några staplande steg och några minuters samtal kom vi överens om att det bästa vore att jag ringde efter en taxi så att han kunde ta sig hem till sitt äldreboende, där han sade att det fanns både stöd och hjälp.

När jag vinkade av mannen, efter att ha hjälpt honom in i taxin, kände jag en gnagande oro. Vad hade hänt om också jag promenerat vidare? Hur lång tid hade det tagit innan någon annan stannat upp och hjälpt honom? Jag är inte säker på att jag vill veta svaren på dessa frågor…

Men jag kan ändå inte sluta fundera över denna händelse. Där jag tidigare bott (Vittangi, Kiruna, Umeå) hade knappast tjugo personer passerat en nödställd 87-åring utan att åtminstone fråga om han behöver hjälp. Men detta gäller tydligen inte i Täby, där jag nu bor. Vad är det egentligen för ställe man bor på?

Jag berättade om händelsen, några dagar efter att den inträffade, för mina vänner på Facebook (FB). Aldrig tidigare har jag fått så många kloka och eftertänksamma reaktioner på något jag skrivit om där. Statsvetaren Björn Johnson och sociologen Arne Kristiansen, och några andra av mina vänner, påminde exempelvis om den forskning som Johan Asplund och andra sociologer gjort rörande liknande situationer. Läs exempelvis Asplunds utmärkta Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft.

Enligt Johan Asplund finns det ett antal nyckelfaktorer som påverkar vårt beteende i den typ av situation jag just beskrivit:

 – frånvaron av alltför många åskådare,

– inbördes bekantskap mellan åskådare (som tenderar att bli deltagare),

– bekantskap med offret,

– frånvaron av anonymitet,

– förankring i konkreta omständigheter och

– utrymme för social responsivitet.

Visst tror jag det ligger en hel del i dessa förklaringsfaktorer, i synnerhet när de samverkar med varandra. När man bor på ett mindre ställe, ”där alla känner alla” (Gemeinschaft), är nog benägenheten att ingripa i liknande nödsituationer större. Det sociala priset för att avstå är ju högre där än i storstadsdjungeln (Gesellschaft), där man lättare kan ta skydd bakom ”anonymitetens täckmantel”. Det är nog dessutom så att en “lantis” lätt tar med sig en hel del av sina, inlärda eller omedvetna, reaktionsmönster när hon/han flyttar in till storstaden.

Likväl kan jag inte låta bli att fundera över om inte den anonymitet, som ständigt skapas och återskapas i storstadsdjungeln, verkar avtrubbande på vår förmåga att känna empati med andra än de vi regelbundet umgås med. En frågeställning som äger aktualitet, inte minst med tanke på att vi i detta land nyligen passerat den punkt där storstadsborna är fler än ”lantisarna”.

När man som storstadsbo dagligen på väg till och från jobbet bokstavligen tvingas kliva över hemlösa och fattiga människor når man kanske till sist en psykologisk punkt, där man börjar stänga av den empatiska förmågan (medkänslan). “Man kan ju inte ensam lösa alla samhällsproblem och det handlar ju också om att skydda sig själv”, ungefär så skulle man kunna resonera. Vad får då dessa tankar, när allt fler reagerar på samma sätt, för långsiktiga politiska konsekvenser?

Säger exempelvis ovanstående resonemang och slutsatser något om det nya politiska landskap som vi just nu ser växa fram, där storstäderna blir allt mer borgerliga och landsorten och industriorterna fortfarande är stabilt politiskt rödfärgade? Har dessutom den brist på solidaritetskänsla med utsatta (arbetslösa och utförsäkrade), som många av oss tycks uppleva, något med detta att göra? Håller glappet mellan de värden vi innerst inne tror på och de vi faktiskt lever efter på att vidgas? Eller håller istället “pendeln på att svänga tillbaks” och en period av ökad solidaritet och mänsklig medkänsla väntar framför oss?

Ju mer man funderar över dessa frågeställningar ju mer komplicerade inser man att de är. Toleransen och omsorgen för avikande personer är ju exempelvis, enligt olika värderingsundersökningar, större i storstäderna än ute på landsbygden. Några enkla svar på ovanstående frågor kan man nog knappast hoppas på. Samtidigt som man tycker sig komma närmare svaret på en fråga väcks andra till liv.

En gång i tiden när många av våra industriorter växte fram på bekostnad av den rena landsbyggden trädde ju folkrörelserna (exempelvis arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen) in och spelade rollen som ”ställföreträdande by/familj” (Gemeinschaft). Vi är nog många rotlösa bybor som flyttat in till de mindre och medelstora städerna och där dragits in i en varm folkrörelsegemenskap, utan att vi egentligen närmare reflekterat över i vilken mån vårt behov av samhörighet faktiskt var en av drivkrafterna bakom vårt föreningsengagemang.

Men vad händer nu när vi ser att dessa traditionella folkrörelsegemenskaper allt mer förlorar i betydelse? Kommer de att ersättas av andra? Eller kommer vi att se en utveckling där vi blir allt mer främmande inför varandra och därmed också lättare blir villebråd för de, kommersiella krafter och andra starka påverkansintressen, som skickligt kan spela på och slå mynt av vårt identitetssökande och våra samhörighetsbehov?

Se där några exempel på tankar och frågeställningar, som en trevlig 87-årig man med ryggproblem kan ge upphov till. Frågeställningar som dessutom får extra kraft så här i juletid, som ju vissa av oss anser vara omtankens och gemenskapens högtid…

**************************************

Press: Ab 1, 2, Expr 1, 2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD 1, SvD2, SvD3, SvD4, Svd5, SvD6, SvD7, SVT, SR, GP 1, 2

Bloggat: Kulturbloggen om Googles, Lena Sommestad om Eurokrisen, Johan Westerholm om all along the Watchtower, Tokmoderaten om Havel och Nordkorea, Ida Gabrielsson om klass, stil och identitet, Alliansfritt Sverige om KD:s desperation, Karlssons retningar om vikten av pengar, Jonas Sjöstedt om järnväg och underhåll i statens regi, Löntagarbloggen om att OECD och arbetskraftsinvandringen.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading