Till lo.se Sök Meny
Hemlöshet – ännu ett politiskt tillstånd att blunda för?

Hemlöshet – ännu ett politiskt tillstånd att blunda för?

Innan jag blev hemlös tänkte jag aldrig på vart jag hörde. Allting flöt bara på med jobb, villa, sommarstuga och ett så kallat normalt liv. Sedan gick jag in i väggen och all denna trygga normalitet tycktes försvinna över en natt. Det dröjde inte länge förrän jag tyckte mig ha etablerat exakt var jag hörde hemma. Nere på absoluta botten.”

Så berättar en av dem som intervjuats i Socialstyrelsens senaste kartläggning av hemlösheten i vårt land. Berättelsen är på inget sätt unik. Sammanlagt finns idag cirka 34 000 personer inrapporterade som hemlösa, enligt Socialstyrelsens definition. Många av dem (55 procent) har någon form av fysisk eller psykisk ohälsoproblematik.

Den vanligaste inkomstkällan för både kvinnor och män som är hemlösa är ekonomiskt bistånd (49 procent), följt av ersättning från sjukförsäkringen (22 procent). En större andel kvinnor än män hade sjukpenning och en större andel män än kvinnor hade sjukersättning. Nästan hälften (48 procent) av kvinnorna och 29 procent av männen har barn under 18 år. Det innebär att ungefär 11 300 barn i detta land har en föräldrar som är hemlös. Siffror som etsar sig fast och söker svar…

Även om det är svårt att göra jämförelser över tid menar Socialstyrelsen ändå att man kan se ”åt vilket håll utvecklingen går”. Detta sammanfattas kärnfullt i en enda mening: ”Av kartläggningen framgår att hemlösheten har ökat i alla hemlöshetssituationer sedan mätningen 2005.”

När många av oss upplevde att vi i årets julvimmel mötte fler utsträckta handflator och upp o nervända hattar, än på mycket länge, var detta tyvärr ingen tom illusion. Sverige har blivit kallare. Fler står utanför. Allt fler av våra medbröder- och systrar tvingas sträcka fram en blottad handflata, till en förbipasserande och att be om en nådegåva, för att klara av dagen.

”Inga människor är frivilligt fattiga. Fattigdom är ett politiskt tillstånd.” Så skriver Susanna Alakoski i en mycket läsvärd krönika i Aftonbladet nyligen. Hon fortsätter: ”Samhället har haft två huvudstrategier för att handskas med fattigdom. Den ena, att blunda för och försöka leva med den. Att ­intala medborgarna att den är naturbunden, en guds straffdom eller beror på egenskaper hos individen själv. Den andra vägen är att försöka åtgärda den och komma till rätta med alla de andra problem som följer i dess kölvatten.”

Några frågor dröjer sig kvar hos mig. Är den verklighet, som blottläggs av Alakoskis ord och Socialstyrelsens siffror, något vi kommer att blunda för och försöka leva med? Eller kommer vi att försöka göra något åt situationen? Om hemlösheten liksom fattigdomen är ett politiskt tillstånd, vem bär i så fall det yttersta ansvaret för dagens växande problem?

*********************

Press:Folket 1, 2, Dalademokraten, Arbetarbladet, Länstidningen, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Ab 1, 2, 3, Sydöstran, VBFB, SvD 1, 2, 3, 4, Expr, DN 1, 2, 3, 4, SVT, GP 1, 2, Gotlands folkblad
Bloggat: Martin Moberg om V och S Johan Westerholm om oppositionen, Annarkia om Vänsterpartiet, HBT-sossen om drömmen om ett riktigt arbetareparti, Helga von Pitbull om vad som kan hända med ”vanartiga arbetslösa”, Löntagarbloggen om otrygga anställningar och ohälsoproblem enligt ny forskning, Peter Johansson om att privata apotek, Tokmoderaten om vänsterpartiets nyvalda partistyrelse, Lena Sommestad om ett samhällsliv bortom egenintresset, Stardust blogg om sjukfrånvaron

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.