Regeringens arbetslinje har havererat. Arbetslösheten är rekordhög och idag rapporteras i ekot att andelen i långtidsarbetslöshet har ökat lavinartat. I januari 2006 var det 28 000 personer som var långtidsarbetslösa, nu är siffran uppe i 68 000.
Den borgerliga regeringen gick till val på att det ska löna sig att arbeta. Genom ett antal skattesänkningar och en nedmonterad a-kassa skulle människor jobba mer. Resultatet är tydligt – det fungerar inte.
Strategin i den borgerliga alliansen arbetsmarknadspolitik bygger på djup ideologisk övertygelse. Pressade villkor och eroderade trygghetssystem ska tvinga människor att konkurrera om jobben som uppstår med lägre lönekrav och sämre arbetsvillkor. Det leder ofrånkomligen till en arbetsmarknad som fungerar sämre, ökad ohälsa, ökade inkomstskillnader och lägre produktivitet.
Jag medverkade igår vid ett seminarium anordnat av LO-distriktet syd/ost. Bland åhörarna fanns många som varit långtidsarbetslösa. Deras beskrivningar av en privatekonomi som är söndertrasad och en oro över framtiden, blandas med ilskan över hur lite insatser som finns att tillgå. Behoven är ofta en kortare riktad arbetsmarknadsutbildning, praktikplats av kvalité eller någon form av stöd för att kunna prova på hos en arbetsgivare.
Det finns anledning att känna stor oro, runt hörnet väntar en ny nedgång i ekonomin. De som är arbetslösa nu tvingas konkurrera om de jobb som uppstår med nya arbetslösa. Det betyder ovillkorligen att de kommer hamna än längre bak i kön för att kunna få ett jobb.
För att motverka skadorna av arbetslösheten borde regeringen se över sin arbetsmarknadspolitik och erkänna att den inte fungerar – det är en skyldighet och ett ansvar de har för alla de som riskerar arbetslöshet och för Sveriges ekonomi
