“Hade jag varit 10-15 år yngre, hade det varit i dag som min mamma blev sjuk, då hade ju hon blivit utförsäkrad och vi hade fått flytta och jag hade blivit en del av barnfattigdomsstatistiken“, så sa Miljöpartiets Gustav Fridolin i SVT:s infotainmentprogram ”Hübinette” på tisdagskvällen.
Fridolin lyfter också fram att den pågående debatten om barnfattigdom ofta förespeglat att detta är något som har uppstått av sig själv: “Men det är ett resultat av politik. Om man vill ge varje barn en ärlig chans ska man inte utförsäkra sjuka föräldrar.” Mot bakgrund av detta är MP-ledarens slutsats klar: “Miljöpartiet kommer aldrig att bli en del av alliansen, så mycket kan jag säga”, meddelar han till Aftonbladet.
Det hedrar Gustav Fridolin att han så tydligt markerar att det som Alliansen gjort med sjukförsäkringen är fullständigt oacceptabelt. När regeringen i olika omgångar drabbats av kritik för de allt för hårda sjukreglerna har man tagit ytterst små steg bakåt. Man har, ofta under stark press från media, lappat och lagat i ett lapptäcke som hade stora revor redan från början. Men det man gjort hittills är långt ifrån tillräckligt.
Fortfarande finns de orimligt snäva tidsgränserna kvar. Fortfarande blir allt för många av med sin anställning, trots att arbetsgivaren inte ens försökt anpassa arbetsplatsen. Fortfarande utförsäkras många, trots att de inte fått en chans till en rimlig rehabilitering. Fortfarande är regelverket för sjukersättning (förtidspension) alldeles för hårt. Fortfarande riskerar enskilda att ”ramla mellan stolarna” och det råder en utbredd rättsosäkerhet. Fortfarande består också bristerna i arbetslivsintroduktionen (ALI), det program vid AF dit de utförsäkrade hänvisas. Och fortfarande fattiggörs sjuka, både pga utförsäkringarna och de låga ersättningarna.
När Alliansen slår sig själva för brösten och torgför att det s.k. utanförskapet har minskat visar statistiken att antalet arbetslösa, antalet i arbetsmarknadspolitiska program etcetera ökat – men detta vägs upp av att antalet sjukskrivna och antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning har minskat. De hårdare sjukreglerna omvandlas på så sätt i Alliansretoriken till en stor framgång.
Men de flesta av oss vet att detta sätt att hantera statistiken knappast inger förtroende. För det är ju precis så som Ann-Marie Lindgren nyligen kärnfullt formulerat det: “Att färre personer är sjukskrivna eller har sjuk- och aktivitetsersättning (”förtidspension”) säger inte ett enda dugg om vad som hänt med dem som inte längre får ersättning. Det säger inte att de som fått avslag på sjukförsäkring är friska och fullt arbetsföra. Och det säger INTE att de som utförsäkrats i stället har arbete och är ”innanför” arbetslivet igen. Det är de inte, visar annan statistik. Mindre än tio procent är i arbete. Och många måste förlita sig på stöd från anhöriga, eller socialbidrag. Skärper man villkoren för sjukförsäkring, är det självklart att färre personer får ersättning.”
Istället för att få stöd in på arbetsmarknaden har alltså en växande andel sjuka utförsäkrats och fattigjorts. Vi som är “friska” (dvs ej sjukfrånvarande pga nedsatt arbetsförmåga) ser naturligtvis detta. De flesta av oss känner idag någon som kränkts av de orimliga sjukreglerna. Det blir allt svårare att värja sig.
Det finns all anledning att lyssna till Gustav Fridolin när han berättar om sina erfarenheter av mammans sjukdom. En politik som står på en humanistisk värdegrund byggs upp av just sådan erfarenhetsbaserad kunskap. Kärnan i allianspolitiken har dock varit en helt annan. För dem har det handlat om att skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd och sedan använda dessa pengar till olika typer av skattesänkningar. Ett sämre långsiktigt försäkringsskydd som kortsiktigt ger mer pengar i handen för den som orkar arbeta. Men många, långt in i medelklassen, inser hur riskabelt det är för en husägare att säga upp sin villa/hemförsäkring bara för att kortsiktigt få mer pengar i handen.
Vi blir allt fler för var dag som går som inser att priset för alliansens sjukförsäkringspolitik är allt för högt, såväl mänskligt som samhällsekonomiskt. Detta är en insikt som nu vinner ökad spridning även bland den skattegynnade urbana medelklassen. Också där finns en växande grupp som, likt Gustav Fridolin, har anhöriga och släktingar som drabbats av den brutala sjukförsäkringspolitik som just nu förs i detta land.
*****************************************
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4
Bloggat: Ett Hjärta Rött om det nyliberala systemskiftet, Peter Andersson om skolan, Martin Moberg om hur (s) kan återta initiativet, Ann-Marie Lindgren om öppningarna för s-politiken
