Tanken på att viss verksamhet och vissa tjänster bör fredas från marknadsekonomin och vinstdriften är på inget sätt ny. Detta gäller dessutom inte bara för dem som definerar sig själva som socialister. Redan 1848 myntade ”socialliberalismens grundare”, John Stuart Mill, begreppet ”naturligt monopol”. Han såg vid denna tid hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en fri konkurrens, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer.
John Stuart Mill ansåg också att det var ett gigantiskt resursslöseri – såväl för samhället, företagen som för medborgarna – att ha överlappande gasverk med ledningar som slingrade sig kring varandra. Den ”fria konkurrensen” och marknaden har otvivelaktigt sina tydliga begränsningar, inte minst när det gäller långsiktigt ansvarstagande. Mill menade att politikerna i stat och kommun här har en skyldighet gentemot medborgarna att i dessa lägen gå in och skydda dem mot marknadens uppenbart negativa sidor.
Många paralleller kan naturligtvis dras såväl till dagens debatt om vinstuttag ur välfärden som till vårt ”avreglerade” järnvägssystem, med dess myller av olika utförare och aktörer som i krislägen mest tycks sitta stilla och peka på varandra. I inget annat jämförbart land har det sedan 90-talet avreglerats och privatiserats i sådan takt som hos oss. Det gäller inte enbart på infrastrukturområdet, utan kanske till och med i än större omfattning inom välfärdssektorn. Idag är det exempelvis, vid sidan av Sverige, enbart Chile som tillåter vinstdrivna skolor. I alla andra jämförbara länder finns någon form av reglering eller begränsning av vinsuttaget.
Ja, privatiseringsvågen har dragit fram så snabbt i vårt land att några djupare analyser och utvärderingar inte hunnits med. Detta framkom med önskvärd tydlighet när en rad initierade välfärdsforskare förra året, på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) i antologin Konkurrensens konsekvenser, gick igenom forskningsläget. Här har naturligtvis hela arbetarrörelsen anledning att idka självkritik. Det var troligen dessa insikter som låg bakom LO-kongressens beslut om att värna välfärdssektorn från vinstdrift.
Eftertänksamma socialliberala idédebattörer, som Göran Rosenberg och Henrik Berggren, har också vid olika tillfällen varnat för den blinda övertron på marknadens allena saliggörande förmåga. Framväxten av ”köp-sälj-filosofin”, ”beställar-utförarmodellena” och ”peng-systemen” har i vårt land allt för ofta lett till att ett ensidigt ekonomistiskt synsätt kommit att dominera inom den gemensamt finansierade välfärdssektorn, anser de. I vissa fall har det gått så långt att det är befogat att tala om ”en fri dragningsrätt på skattepengar” för de riskkapitalister av olika slag, som numera med liv och lust deltar i spelet om välfärdstjänsterna.
Att den privata tjänstebranschen vill utvidga sin marknad är visserligen inte så konstigt. Tvärtom. Problem uppstår dock när branschen, i nära samverkan med naiva eller ideologiskt drivna politiker, lyckas framställa sitt snäva särintresse så att det i samhällsdebatten blir detsamma som ”allmänintresset”. Då inträder en typ av politisk fartblindhet som förklarar varför utvärderingar och konsekvensanalyser inte anses viktiga. Vi ser då framväxten av en marknadsfundamentalism som, i likhet med andra typer av dogmatiskt testuggeri, skyr självkritik och reflektion.
Idag lever vi i spillrorna av den avregleringsvåg som drog fram genom hela västvärlden från och med 1980- och 90-talen. I många andra länder, som tidigare provat på att marknadisera och privatisera inom välfärd och infrastruktur, har man idag tvingats åter- och påreglera. Enligt en färsk rapport från EPSU (en europeisk samarbetsorganisation för offentligt anställda) drar det idag en rekommunaliseringsvåg genom Europa. Detta är en utveckling som rullar på i en rad länder – såsom exempelvis Tyskland, Frankrike, Finland osv – trots den ekonomiska krisen i Europa.
Även i Storbritannien, där Camerons högerregering pressat fram kraftiga nedskärningar på nationell nivå, ser vi en motsatt utveckling på den kommunala nivån. EPSU-rapporten visar dessutom att allt fler kommuner runt om i hela Europa, ofta av effektivitetsskäl, föredrar att driva olika typer av offentligt finansierad tjänsteproduktion i egen regi. I de flesta andra Europeiska länder finns det också borgerliga politiker som delar de insikter, om marknadens begränsningar, som liberalen John Stuart Mill en gång talade om. En del av dem går i spetsen för den rekommunaliseringsvåg som EPSU-rapporten beskriver.
I vårt land är det däremot svårt att överhuvudtaget finna några som helst spår av denna självkritiska eftertänksamhet bland liberala eller kristdemokratiska politiker. Samtidigt som debattens vågor idag går höga och perspektiven bryts mot varandra inom arbetarrörelsen är det alltså knäpptyst på den borgerliga kanten. Visst har svensk socialdemokrati all anledning att idka självkritik i denna fråga. Men svensk borgerlighet tycks idag i det närmaste sitta inlåst i en rosaskimrande och naiv föreställning om den självreglerade marknadens förtjänster. Detta är lite märkligt, inte minst när olika opinionsundersökningar visar att ungefär 80 procent av svenskarna och drygt 60 procent av alliansväljarna anser att vinsterna i välfärdssektorn ska återinvesteras i verksamheten.
Några frågor inställer sig slutligen:
1. När ska det jättelika glapp i synen på vinstuttag ur välfärden, som uppenbarligen finns mellan den borgerliga politiska eliten och deras egna väljare, bli föremål för någon större massmedial uppmärksamhet och debatt?
2. Var finns idag de svenska borgerliga politiker som, i J. S. Mill’s liberala anda, fångar upp den växande folkliga kritiken mot effekterna av en ”avreglerad” infrastruktur och välfärdssektor?
3. När ska det faktum att Sverige i långa stycken blivit ett extremt land, när det gäller ”avregleringar” och privatiseringar inom välfärd och infrastruktur, sjunka in och göra avtryck i den svenska politiska debatten?
*****************************************
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6
Bloggat: Martin Moberg om Super-jas, Lena Sommestad om behovet av debatt om sanhällsstyrning, Vänstra Stranden om politikens markandsekonomi, Peter Andersson om innovationsklimat, Alliansfritt om Moderaterna och graffiti, Roger Jönsson om en gymnasieskola med brister, Läs också fler inlägg på NetRoots, Politometern och Intressant
