En av våra främsta framtidsutmaningar är den växande motsättningen mellan befolkningens faktiska arbetsförmåga och arbetsgivarnas efterfrågan. Den ekvationen går allt sämre ihop. Följden blir att en växande grupp ställs utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Regeringens lösning på problemet har hittills varit att försämra villkoren i trygghetsförsäkringarna och medvetet öka skillnaden mellan dem som kämpar för att ta sig in på arbetsmarknaden och dem som redan är där. Resultatet har blivit att de som står långt borta från arbetsmarkande stigmatiseras och glider än längre bort.
Vad som saknas är en politik som syftar till att öppna upp arbetsplatserna och göra dem mera rymliga och långsiktigt hållbara. För att nå dit krävs kraftfulla satsningar på en mer skräddarsydd rehabilitering, ett långsiktigt arbete för att förbättra arbetsmiljön och effektiv arbetsanpassning för att möjliggöra ett arbetskraftsdeltagande för fler av oss. Det handlar också om att på olika sätt, bland annat genom ett starkare anställnings- och omställningsstöd, sänka trösklarna in till den ordinarie arbetsmarkanden för dem som aldrig fått chansen.
Men framför allt handlar det om att regeringen måste våga ställa krav på arbetsgivarna att ta ett större ansvar för att se till att fler långtidssjuka kan komma tillbaks i arbete. Tyvärr brister det på denna punkt. En grupp kvalificerade IFAU-forskare, som specialstuderat förändringarna i Sverige mellan 2006 och 2010, lyfter exempelvis fram att när politiker i många andra länder ger arbetsgivarna ett ökat ansvar för långtidssjukas återgång i arbete går utvecklingen hos oss i motsatt riktning: ”I Sverige har tvärtom arbetsgivarens ansvar gentemot arbetstagaren minskat genom införandet av rehabiliteringskedjan. Efter ett halvår blir arbetsgivaren av med ansvaret för den sjukskrivne om denne inte bedöms kunna återgå till sina gamla, alternativt andra, arbetsuppgifter hos arbetsgivaren.”
Idag ligger ansvaret och kraven ensidigt på den enskilde försäkrade, medan arbetsgivaren kan vänta ut de olika tidsgränserna i ”rehabiliteringskedjan” för att på så sätt sortera ut de anställda som inte kan arbeta i maximalt tempo eller av andra skäl enligt arbetsgivaren är mindre önskvärda. Regeringen har alltså byggt in en hård utslagningsmekanism i själva hjärtat av välfärdsstaten. Allvarligt sjuka stressas idag av svårtolkade, rättsosäkra och omänskliga sjukregler. Insatserna för att bereda människor som drabbats av ohälsa en väg tillbaks till arbetslivet fungerar inte.
Samtidigt har regeringens ekonomiska politik knappast underlättat situationen för dem som slås ut från det allt tuffare arbetslivet. På den europeiska arenan har finansminister Anders Borg hittills arrogant avfärdat dem som krävt ökade stimulanser för att ta Europa ur den ekonomiska krisen. Det krävdes ungefär 26 miljoner arbetslösa i Europa innan Anders Borg insåg att arbetslöshetsbekämpning inte är samma sak som att slösa med skattepengar. För att Borg ska inse att skattesänkningar inte är en universallösning på alla våra bekymmer krävs antagligen betydligt mer.
Det faktum att Borg av så många idag betraktas som “ekonomiskt ansvarstagande” kommer förmodligen att vara en av den framtida generationens mest svårknäckta ekonomisk historiska gåtorna. Det Alliansen gjort med sjukförsäkringen kommer dessutom av allt att döma inom en snar framtid att sorteras in under rubriken ”misslyckade politiska experiment”.
********************************************
Bloggat: Martin G Moberg om utslagning, ojämlikhet och fattigdom i dagens Sverige, Alliansfritt Sverige om att en moderatpolitiker är rädd för att “okontrillerad invandring kommer att leda till inbördeskrig i Sverige”, Ingvar Persson om regeringens ambivalenta förhållande till bankerna, Maria Georgieva om uppdelningen i medierapporteringen mellan “vi och dom”, Olov Abrahamsson om Kommunals kongress, Robert Björkenwall om friskolekommitténs tillkortakommande, Samuel Engblom om TCOs syn på arbetskraftsinvandring, Åsa Forsell om att många egenföretagare drabbas av de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen.
