Till lo.se Sök Meny
Ansvaret för ettårsgränsen är alliansregeringens!

Ansvaret för ettårsgränsen är alliansregeringens!

Igår fick jag in ett genmälde på Hanne Kjöllers lördagskrönika (22/3) i DN. Vår ordväxling handlar om vad som sker vid sjukförsäkringens ettårsgräns. Min huvudpoäng var att den diskussion om mer eller mindre ersättningsberättigad cancer, som Hanne Kjöller hänger sig åt i sin krönika i sig ger ett tydligt exempel på hur absurd dagens ettårsgräns i sjukförsäkringen verkligen är.

Ett av kriterierna för att fortsatt få 80 % i sjukpenning efter ett års sjukskrivning är “betydande risk för död inom 5 år.” Hur uppbyggligt är det för en person som befinner sig mitt inne i en kamp mot en aggressiv cancer, där en viktig del av cancerrehabiliteringen handlar om att upprätthålla livsgnistan, att i olika beslutsunderlag tvingas möta sin egen “dödsprognos”?

Senare under dagen togs mitt genmäle upp i Nordengren och Epstein i P1. Jan Larsson, som under sin tid vid Socialstyrelsen lett den grupp som tagi fram vilka kriterier som ska uppfyllas för att man efter ett år ska få fortsatt sjukpenning på 80 procentsnivån, intervjuades i programmet. Larssson agerade som en professionell tjänsteman och erkände att kriterierna nog inte är så lyckade, särskilt inte som enskilda försäkrade till följd av dem riskerar att möta sin egen dödsprognos i olika beslutsunderlag.

I detta sammanhang vill jag vara mycket tydlig. Ansvaret för ettårsgränsen ligger inte på Försäkringskassan (FK), där Jan larsson arbetar idag. Inte heller ligger ansvaret på Jan Larsson själv, trots att han var den som ledde arbetet med att ta fram kriterierna. Han och Socialstyrelsen agerade bara på regeringens uppdrag. Ansvaret är politiskt och ligger inte på tjänstemannanivå. Det är regeringen som i denna fråga måste sluta ducka och träda fram och ta på sig ansvaret!

Det kan vara bra att veta att Försäkringskassan (FK) faktiskt själv i sitt remissvar 2008, när rehabiliteringskedjan och de nya sjukreglerna bereddes, varnade för att regeringens ettårsgräns skulle leda till undantagsregler som innebar att vi fick en mer diagnosbaserad sjukförsäkring. Mer konkret varnade de för ”faran att koppla särskilda skäl för undantag till diagnoser, så som är fallet när det gäller de särskilda skälen för att beviljas 80 procentig sjukpenning efter 364 dagar och den nya formen av sjukersättning. Risken är stor att det blir fokus på vilka sjukdomar de försäkrade har istället för på arbetsförmågan.”

Även Karolinska Institutet (KI), som samlar huvuddelen av den svenska medicinska spetsforskningen, var mycket tydlig i sitt remissvar rörande den nu aktuella ettårsgränsen: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassa samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.”

Men regeringen lyssnade varken till FK eller KI. Nu sitter vi därför här. Socialstyrelsen har tagit fram en lista över olika sjukdomstillstånd (väldigt nära en diagnoslista) och också fem svårhanterbara kriterier över vad som är “allvarlig sjukdom”. Det är detta svårtolkade och otydliga underlag som FK-handläggaren har till hjälp när hen ska avgöra om en försäkrad ska beviljas fortsatt sjukpenning på 80 procentsnivån efter ett års sjukskrivning. Jag avundas verkligen inte dessa FK-tjänstemän och jag lider med de försäkrade som utsätts för detta orimliga och omänskliga regelverk.

Låt oss se “sanningen i vitögat”. Ettårsgränsen var feltänkt från början. Det var alliansregeringen som, trots att de tunga remissinstanserna tydligt varnade för effekterna, drev igenom ettårsgränsen mot bättre vetande och på tvärs mot den medicinska och administrativa expertisens uppfattning. Detta ansvar bör regeringen inte kunna springa ifrån. Detta är faktiskt i grunden en viktig demokratifråga.

Därför förväntar jag mig nu att de verkligt ansvariga för den absurda ettårsgränsen och de orimliga undantagsreglerna, dvs socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och statsminister Fredrik Reinfeldt, ställs inför samma frågebatteri som Jan Larsson mötte i programmet Nordengren och Epstein i P1 igår. Vem av landets seriösa journalister eller vilket nyhetsprogram har modet att påtaga sig denna för demokratin så viktiga uppgift?

****************************************

Läs också:  Martin G Moberg, Calle Fridén, Arbetet, SVT, SvD, Dagens Arena, Arbetet, Vision, #fattigchock, Anna-Karin Mattsson, Göran Johansson, Roger Jönsson, Leine Johansson, Fredrik Jansson, Tord Andersson, Olle Ludvigsson, Bengt-Urban Fransson,  Carina Wellton, Martin Moberg (igen) och Alliansfritt Sverige

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading