Till lo.se Sök Meny
En grubblande socialförsäkringsminister utan handlingskraft?

En grubblande socialförsäkringsminister utan handlingskraft?

I förra veckan ställde riksdagsman Tomas Eneroth (s) en fråga till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson: Tycker ministern att det är bra att beräknat dödsdatum finns med som kriterium vid arbetsförmågeprövning inom sjukförsäkringen?

Igår fick Eneroth svar (se artikel i Metro och riksdagsprotokoll). Det är en mycket defensiv minister som svarar. Antagligen är han medveten om de stora problem som döljer sig bakom Eneroths frågeställning. Att en cancersjuk person, pga av det politisk beslutade regelverket och utan att det är medicinskt motiverat, under sin cancerrehabilitering riskerar att möta sitt eget prognosticerade dödsdatum är naturligtvis inte helt oproblematiskt.

Det hela handlar om de kriterier för “allvarlig sjukdom” som Socialstyrelsen upprättade 2010 och som jag tidigare bloggat om (kriterierna ligger ute på Socialstyrelsens hemsida). I fokus står i detta sammanhang främst det femte kriteriet (”betydande risk för död inom 5 år”). Denna “dödsprognos” ska tas med i bedömningen om huruvida den försäkrade kan anses ha en “allvarlig sjukdom” och därmed ska beviljas 80 procent i ersättning efter ett års sjukskrivning,

Med nu rådande sjukregler kan den cancersjuke således lätt drabbas av misstanken att ett eventuellt bifallsbeslut, om att få 80-procents ersättning efter ett års sjukskrivning, grundats på en “dödsprognos” från en läkare. Man kan fråga sig hur uppbyggligt detta är för en person som befinner sig mitt inne i en kamp mot en aggressiv cancer, där en av de viktiga delarna i rehabiliteringen handlar om att försöka upprätthålla livsgnistan och tron på livet? Man kan dessutom fråga sig hur säker den vetenskapliga grunden för ett beslut i frågan måste vara? Vilka osäkerhetsmarginaler är exempelvis behäftade med en medicinsk prognos som fastslår ”betydande risk för död inom 5 år”?

Nu står socialförsäkringsministern inte riktigt upp för den lagstiftning och det regelverk som han och regeringen genomfört, åtminstone inte när han svarar på Eneroths fråga. Istället säger han att Socialstyrelsens kriterier alltid kan ”behöva diskuteras, men det bör då i första hand ske med den medicinska professionen”. Visst är det bra med en ödmjuk och lyssnande minister. Trist bara att regeringen inte hade detta lyssnande förhållningssätt när man, sommaren 2008, sjösatte de nya sjukreglerna.

Den gången var i princip varje remissinstans av större betydelse kritisk på en rad centrala punkter. Bland annat avrådde och varnade den medicinska professionen, genom Karolinska Institutet (KI), som samlar ca 80 procent av all medicinsk forskning i landet, just för att införa den ettårsgräns med otydliga och delvis diagnosbaserade undantagsregler som nu råder i sjukförsäkringen.

Karolinska Institutet (KI) skrev i sitt remissvar: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassa samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.”

Också Försäkringskassan varnade för riskerna med att införa den ettårsgräns som regeringen föreslog. De varnar för ”faran att koppla särskilda skäl för undantag till diagnoser, så som är fallet när det gäller de särskilda skälen för att beviljas 80 procentig sjukpenning efter 364 dagar och den nya formen av sjukersättning. Risken är stor att det blir fokus på vilka sjukdomar de försäkrade har istället för på arbetsförmågan.”

Regeringen struntade dock i varningsorden från Karolinska Institutet, Försäkringskassan och de andra tunga remissinstanserna och införde rehabiliteringskedjan. Den egna ideologiska övertygelsen, och därav följande skattesänkarambitioner, tycks ha varit den enda beslutsgrunden. Idag ser vi effekterna av denna ideologiska dogmatism.

Karolinska Institutets varningsord blev tyvärr verklighet. Idag träter ofta enskilda försäkrade,  läkare och FK-handläggare om vems felet är när helt uppenbart absurda missförhållanden i försäkringen uppdagas. ”Dödsintygsdebatten” är bara ett av många exempel på detta. I den ideologiska dogmatismens fotspår följer dessutom nästan alltid mänskligt lidande. Inte minst handlar det om alla de långtidssjuka som blivit av med sin försäkringsersättning och fattigjorts. Enbart de som utförsäkrats vid den bortre tidsgränsen uppgår idag till ca 77 000 personer av kött och blod.

Visst är det bra att socialförsäkringsministern signalerar att han är beredd att lyssna, om inte annat så på den medicinska expertisen. Ännu bättre vore det naturligtvis om han också lyssnade till medborgarna och den växande grupp som råkat illa ut pga av det regelverk som han själv är ytterst ansvarig för. Men lyssnandet och grubblerierna måste också relativt snart övergå i politiskt handlingskraft. Under tiden som socialförsäkringsministern grubblar far nämligen många människor med svåra sjukdomar väldigt illa i den så kallade “rehabiliteringskedjan”…

*********

Läs också:  Martin G Moberg, Irene Wennemo, Agneta Berge, Bengt-Urban Fransson, Sanna Rayman , Magnus Johansson, Peter Högberg, SR Ekot, Margit Silberstein, Peter Johansson, SVT Nyheter, Expr,  SVT Sydnytt, SVT Östnytt, Leine Johansson, Roger Jönsson, Johanna Palmström, Göran Johansson, Peter Johansson

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading