LO ansluter sig till de krav som ett antal kända svenskar igår förde fram i Dagens Arena. Där skriver Monica Armini, Sven Wollter, Mikael Wiehe och Maria Wallin m.fl. om de eländiga ekonomiska förhållanden som många sjuka lever under. Idag har Sverige, enligt regeringens egen utredare, sannolikt OECD-världens strängaste regler för att bli beviljad sjukersättning (tidigare förtidspension). Om man får bifall på sin ansökan om sjukersättning är det knappast frågan om några större summor. Många får så låga ersättningar att de ändå tvingas låna av anhöriga eller söka försörjningsstöd (socialbidrag) för att klara av tillvaron.
Utan tvivel måste sjukersättningen höjas så att den går att leva på. Dessutom måste regelveket göras mer rättssäkert och rimligt, så att fler långtidsjuka kan känna ekonomisk trygghet. Detta är bara några av de förslag som LO lyfter fram i rapporten Framtidens sjukförsäkring.
Sedan har vi alla utförsäkrade från den s.k. rehabiliteringskedjan. Hittills har ca 77 000 personer utförsäkrats när de passerat den bortre tidsgränsen. Enligt en rapport från fackförbundet Kommunal, “Kedjan som brast“, blev ungefär 80 procent av de långtidssjuka kommunalarna fattigare när de passerade den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och hänvisades till Arbetsförmedlingen. Andra blir av med sin ersättning vid någon av de tidigare tidsgränserna och blir då allt för ofta ekonomiskt beroende av anhörig eller tvingas söka försörjningsstöd (socialbidrag). Dessutom blir många fler unga idag jämfört med tidigare beroende av aktivitetsersättning (sjukersättning för dem under 30 år), försörjningsstöd eller tvingas leva på anhöriga.
Att försörjningsstödet idag, fram för allt till följd av regeringens nedskärningar i a-kassan och sjukförsäkringen, allt för ofta tvingas bära trygghetsförsäkringarnas uppgifter och bistå sjuka och arbetslösa är fullständigt orimligt. I en ny studie visar fackförbundet SSR att ungefär 80 procent av alla västmanlänningar som får försörjningsstöd istället borde få hjälp av a-kassa eller sjukförsäkring. I Köping är siffran nästan 90 procent. SSR baserar sin statistik på 2012 års siffror från Socialstyrelsen och menar att det ser ungefär likadant ut i hela landet. Detta är både skrämmande och uppseendeväckande.
SSRs analys stämmer också väl överens med den som LOs förste vice ordförande Tobias Baudin och professor Tapio Salonen nyligen gjode i Sydsvenska Dagbladet. Där skriver de: “Försörjningsstödet får idag i ökande grad täcka upp när andra generella system brister. Detta är en utveckling som accentuerats kraftigt de senaste åren, inte minst till följd av de stora regelförändringar som regeringen genomfört i sjukförsäkringen och a-kassan. Den genomsnittliga bidragstiden har gradvis ökat från 4,3 till 6,6 månader per år mellan 1990 och 2012.”
Men problemen stannar inte där. Extra hårt slår regeringens sjukregler mot de grupper som just nu växer i antal och driver upp sjuktalen till allt högre nivåer, nämligen de med stressrelaterad ohälsa eller psykisk sjukdom. Anki Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention och samordnare Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) skrev nyligen tillsammans med Birgit Hansson som är ordförande i Riksförbundet Balans och ordförande NSPH:s arbetsgrupp för socialförsäkringsfrågor i Dagens Samhälle: “Psykisk sjukdom och funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi. Dålig ekonomi är i sig en riskfaktor för psykisk ohälsa och de negativa faktorerna förstärker varandra. Reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges en rimlig möjlighet att ta sig ur denna onda spiral.”
Sjukförsäkringen så som den idag är utformad tar ingen hänsyn till hur de psykiska sjukdomarna utvecklas och hur lång tid det tar att bli frisk. Många befinner sig därför i en tröstlös väntan på utredning, diagnos, behandling eller (re)habilitering när de enligt regeringens tidsgränser ska börja arbeta eller föras över till Arbetsförmedlingen. Då blir mötet med Försäkringskassan knappast uppbyggligt. Tvärtom riskerar tidsgränserna att bli kontraproduktiva genom att sätta ytterligare press på en grupp människor vars sjukdomsorsak är stressrerlaterad.
Detta är bakgrunden till LOs krav på att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ska se över hur tidsgränserna fungerar i praktiken, inte minst i relation till dem av oss som drabbats av stressrelaterad ohälsa eller psykisk sjukdom.
Avslutningsvis är det lätt att hålla med Monica Armini, Sven Wollter, Mikael Wiehe och Maria Wallin m.fl. när de skriver: “Det är bekvämt att ducka för påminnelsen om att vi alla är sköra, men det är en farlig väg att gå. Vem som helst kan när som helst bli sjuk eller skadad och få men för livet. Låt oss se till att det inte behöver likställas med extrem fattigdom.”
****************************
Läs också: Torun Carrfors krönika “Vem vågar sjukskriva sig?” och Jenny Wennberg, Roger Jönsson, Margit Silberstein, SVT Tvärsnytt, Peter Franke, Cecilia Dalman-Eek, Olov Abrahamsson, Tomas Ramberg, Sofia Lund, Roger Mogert, Dagens Industri, Eva Nordmark o Göran Arrius, Staffan Lindström, Martin G Moberg, Peter Johansson, Bengt-Urban Fransson, Robert Björkenwall
