Inom ämnet ekonomisk historia är begreppet transaktionskostnader centralt. Det handlar om sådana kostnader som uppkommer vid ett ekonomiskt utbyte. Det gynnar samhället och välfärden att minska transaktionskostnaderna i ekonomin, eftersom kapital på så vis enklare kan fördelas till den verksamhet där det gör störst nytta.
Transaktionskostnadsbegreppet är exempelvis användbart när man ska analysera vad ett företag är, eller varför företag överhuvudtaget finns. Att, så som så ofta sker i samhällsdebatten, sätta likhetstecken mellan företag och fri konkurrens är definitivt problematiskt. Ja, det är till och med direkt felaktigt. Åtminstone om man ska tro de mest initierade företagsforskarna. Det är ju faktiskt så att det inte förekommer någon fri prissättning av de varor och tjänster som används inom företagen. Och det är just detta som är själva poängen med ett företag.
Skälet till att företag finns är delvis detsamma som när det gäller fackföreningar. Det handlar nämligen om att sätta marknaden ur spel. Detta anser åtminstone en av de främsta företagsforskarna, Ronald Coase. Han utgår i sin forskning i huvudsak ifrån två enkla frågeställningar:
- Om marknaden är så bra på sin uppgift, varför finns det då så många företag som är planekonomiska till sin natur?
- Varför anställer företag personer och bygger upp avdelningar när man lika gärna kunde köpa varor och tjänster på marknaden?
Coases svar är enkelt. Företag finns till för att vi inte ska fastna i oväsentligheter och små detaljer och istället kunna ägna oss åt viktigare saker. Deras existens handlar om behovet av någon form av konkurrensbegränsning. Coase pekar på att så fort en vara eller tjänst ska byta ägare så måste köparen först inventera marknaden. Producent och köpare måste hitta varandra. Kvaliteten måste säkerställas och olika mer eller mindre omfattande kvalitetskontroller måste vidtas. Priser måste förhandlas, lagar gås igenom, kontrakt upprättas och så vidare.
Allt det här tar naturligtvis en massa tid. Det kostar dessutom en massa pengar. Detta kallar Coase för transaktionskostnader. Ett företag, som enligt Coase kan liknas vid en planekonomi, finns till för att det kan minska dessa kostnader. Om effektivitetsförlusten som uppstår i företagets planekonomi är mindre än transaktionskostnaderna för att köpa tjänsten eller varan på marknaden så kommer företagaren att anställa folk och tillverka varan eller utföra tjänsten i företagets regi. Misstro och konkurrensmentalitet mellan okända aktörer på marknaden omvandlas därmed till tillit och vi-känsla mellan “medarbetare” i samma organisation. Företaget är helt enkelt en rationell lösning på ett reellt existerande problem.
Resonemanget om transaktionskostnader och delar av Coases teori kan också tillämpas på debatten om privatisering av välfärdstjänster. Den amerikanske forskaren John Donahue har som ett villkor för att en verksamhet ska kunna konkurrensutsattas lyft fram att det då måste vara möjligt att precisera det aktuella kontraktet eller avtalet så långt att kvaliteten på tjänsten/produkten tydligt kan definieras och mätas.
När det gäller de människonära tjänsterna är det mycket svårt – ja, idag i praktiken näst intill omöjligt – att åstadkomma en sådan tydligt mätbar kravspecifikation. Om denna typ av människonära välfärdsverksamheter ändå på bred front marknadsutsätts riskerar detta nästan ovillkorligen att leda till en utbyggd kontrollbyråkrati. Just nu kan vi se framväxten av ett utvärderingsindustriellt komplex, som statsvetarprofessorn Leif Lewin varnat för.
I förlängningen riskerar detta att leda till att de yrkesverksammas professionalitet naggas i kanten. Detta förklarar varför exempelvis läkare och lärare idag ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra sådant som syftar till att mäta servicen. De sitter helt enkelt en stor del av arbetsdagen och fyller i olika blanketter för att tillfredsställa en svällande kvalitetsbyråkrati. Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Läkare, sjuksköterskor och lärare producerar i växande utsträckning information som inte kommer till någon större nytta. De tvingas utföra alltmer ”oskäliga arbetsuppgifter”, sådant som inget alls har att göra med den grundläggande verksamhetsidén.
Denna logik gäller också när offentliga verksamheter styckas upp och blir egna resultatenheter som förväntas bete sig marknadsmässigt, allt enligt grundtankarna i New Public Management (NPM). En logik som bygger på tilltro till olika yrkesprofessoner ersätts då med en som utgår från marknadens naturliga misstro. Kontrollsystemen, för att säkerställa acceptabel kvalitet, måste därför byggas ut. Vi riskerar att få en successiv detaljreglering ända in i operationssalar, äldreboenden och klassrum. Om detta vittnar idag en växande skara välfärdsarbetare, såväl offentligt som privat anställda. De förtjänar att tas på allvar.
Med marknadiseringen följer alltså i förlängningen inte färre regler utan fler. Att tala om avreglering i detta sammanhang är därför grovt missvisande. Detta begrepp är fullständigt impregnerat av marknadsliberal ideologi. Vad det handlar om när man privatiserar offentligt finansierad verksamhet är istället omreglering, där dessutom tillväxten av kvalitetsbyråkratin och kontrollsystemen i regel skapar ökade långsiktiga transaktionskostnader.
Detta är en insikt som idag verkar dra fram i lavinfart och snart håller på att göra slut på den världsunika privatiseringsfest som pågått i detta land sedan början av 1990-talet. Myten om maknadens allena saliggörande förmåga har de senaste åren helt enkelt spruckit mitt framför ögonen på den svenska medelklassen. Arbetarrörelsen måste bli bättre på att kanalisera den breda samhällskritik som detta föder och dessutom klara av att göra trovärdig politik av den.
Detta innebär naturligtvis inte att alternativet är en återgång till 1980-talets offentliga monopol. Framväxten av “benchmarkinghysterin” och kontrollbyråkratin, som följer i marknadiseringens fotspår, får inte lura oss att tro att vi inte har nytta av att utveckla samhällsekonomiskt välgrundade konsekvensanalyser. Vi behöver tvärtom fler, inte färre, analyser utifrån ett brett helhetsperspektiv. Att vässa och förbättra analyserna rörande huruvida olika verksamheter når upp till de målsättningar och krav vi gemensamt ställt på dem måste alltid vara viktigt, även efter det att vi tagit bort vinstdriften från välfärden.
Även om marknadslogiken på bredare front visat sig inte vara särskilt tillämpbar på offentligt finansierade välfärdsverksamheter innebär detta inte att andra mera decentraliserade organisationsformer automatiskt också är diskvalificerade. Vi har istället förhoppningsvis framför oss en spännande diskussion om en mångfald av verksamhetsidéer, ökat brukarinflytande, väl fungernade meddelarskydd, lokal självförvaltning, personalinflytande och självbestämmande, personalkooperativ och fördjupad arbetsplatsdemokrati kopplad till de offentligt finansierade välfärdstjänsterna…
************************************
Läs också: Irene Wennemo, Ylva Johansson o Olle Ludvigsson, Daniel Swedin, Agneta Berge, Roger Jönsson, Aftonbladet, Petter Larsson, Ledarsidorna.se, Kent “Skogarna”, Fredrik Antonsson, Mikael Damberg, Mario Matteoni, Göran Johansson, SVT Val2014, “De regionala skyddsombudens arbete”, SR Ekot, Martin Moberg
