Idag presenterar Försäkringskassan (FK) en studie som visar vilka yrkesgrupper det är som står för ökningen av sjuktalen. Bilden är tydlig och samtidigt problematisk. Det visar sig att såväl servicepersonal inom den privata (handelsanställda) som inom den offentliga sektorn (sjukvårds- och omsorgspersonal) är de kategorier där ohälsan ökar allra mest. Det handlar då framför allt om en ökad stressrelaterad psykisk ohälsa hos barnskötare, underskötserskor, vårdbiträden, personliga assistenster, städare och vårdare. Men den växande ohälsan märks också hos mer välavlönande yrkesgrupper inom TCO-förbunden så som sjuksköterskor, förskollärare och fritidspedagoger.
I Dagens DN framkommer att i april i år fick 179 723 personer sjukpenning från Försäkringskassan. 117 752 av dessa var kvinnor. För kvinnor stod psykiska sjukdomar för 26 procent av sjukfallen över 14 dagar år 2013. Motsvarande siffra för sjukdomar kopplade till rörelseorganen var 24 procent. Här finns dessutom en betydande del som har s.k. samsjuklighet, dvs problem i rörelseorganen som orsakar psykisk stress och tvärtom. För män stod rörelseorganens sjukdomar för 29 procent av sjukfallen och psykiska sjukdomar för 18 procent. Det så kallade sjukpenningtalet har stigit med 9,6 procent sedan april förra året.
Analyserar man siffrorna lite mer på djupet blir mönstret tydligt. De anställda, inte minst på kvinnodominerade arbetsplatser, möts idag av ökade krav, osäkrare anställningar och ett större ansvarstagande. Samtidigt har de fått mindre makt över sin arbetssituation. Detta leder till ökad psykisk anspänning, som naturligtvis i ett andra steg genererar ökad psykisk ohälsa. Därom tycks landets stressforskare vara ense.
Lägger vi till detta den fortfarande ojämlika könsfördelningen av hushållsarbetet och familjeansvaret, exempelvis för äldre anhöriga, växer bilden av en allt mer sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning fram. För att förstå vad som sker krävs dessutom att sjuktalen relateras till några enkla fakta, som visar hur arbetslivet faktiskt ser ut idag:
- De senaste tio åren har anmälningarna om psykosociala problem på jobbet ökat med drygt 2 500 procent, detta visade nyligen tidningen Arbetet. Trots de alarmerande siffrorna har svenska arbetsgivare i praktiken ett mycket litet ansvar för att motverka den psykiska ohälsan på arbetsplatserna.
- I inget annat jämförbart europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan som i Sverige, när det gäller att ta ansvar för återgång i arbete för dem som drabbats av ohälsa (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
- Sedan 2006 har antalet arbetsmiljöinspektörer minskat från 389 personer till dagens 251, enligt siffror från Arbetsmiljöverket. Tar man hänsyn till inflationen har anslaget till Arbetsmiljöverket minskat med nästan 20 procent under samma tid.
- Trots att Sverige idag bryter mot ILO-konventionen 161, som vi ratificerade 1986 och då åtog oss att steg för steg bygga ut företagshälsovården, skär regeringen ned på anslagen till denna. Antalet arbetstagare som har tillgång till företagshälsovård har minskat kraftigt, från att i slutet på 80-talet legat på 86 % är siffran nu nere på under 65 %.
- Att lägga ner Arbetslivsinstitutet, med dess 285 aktiva forskare, var en av de allra första åtgärderna som den borgerliga regeringen beslutatde om efter att man tagit makten hösten 2006. Antalet forskare inom arbetslivsområdet har sedan dess minskat med en tredjedel, anslagen har stramats åt med flera hundra miljoner kronor och forskningen splittrats på en stor mängd institutioner. Efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet är Sverige inte längre världsledande på forskning som rör arbetslivet.
Detta lilla axplock signalerar sammantaget att det som just nu sker har tydliga kopplingar till fattade politiska beslut. Den där höjda disponibla sjuksköterskelönen, som statsminister Fredrik Reinfeldt så ofta berömmer sig om att ha ökat genom olika skattesänkningar, tycks alltså i andra änden betalas med en försämrad arbetsmiljö som i sin tur genererar ökad psykisk ohälsa. Ser man det hela från den positiva sidan kan man konstatera att utvecklingen inte är ödesbestämd. Det går att göra något åt saken, bara den politiska viljan finns.
Till problembeskrivningen måste man också lägga att sjukförsäkringen, så som den idag är utformad, inte tar hänsyn till hur de psykiska sjukdomarna utvecklas och hur lång tid det tar att bli frisk. Många befinner sig därför i en tröstlös väntan på utredning, diagnos, behandling eller (re)habilitering när de enligt regeringens tidsgränser ska börja arbeta eller föras över till Arbetsförmedlingen. Då blir mötet med Försäkringskassan knappast uppbyggligt. Tvärtom riskerar tidsgränserna att bli kontraproduktiva genom att sätta ytterligare press på en grupp människor vars sjukdomsorsak är stressrerlaterad.
Detta är bakgrunden till LOs krav på att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ska se över hur tidsgränserna fungerar i praktiken, inte minst i relation till dem av oss som drabbats av stressrelaterad ohälsa eller psykisk sjukdom.
Sedan har vi alla utförsäkrade från den s.k. rehabiliteringskedjan. Enligt en rapport från fackförbundet Kommunal, ”Kedjan som brast”, blev ungefär 80 procent av de långtidssjuka kommunalarna fattigare när de passerade den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och hänvisades till Arbetsförmedlingen. Hittills är det ca 77 000 personer som gjort den resan.
Andra blir av med sin ersättning vid någon av de tidigare tidsgränserna och blir då allt för ofta ekonomiskt beroende av anhörig eller tvingas söka försörjningsstöd (socialbidrag). Dessutom blir många fler unga idag jämfört med tidigare beroende av aktivitetsersättning (sjukersättning för dem under 30 år), försörjningsstöd eller tvingas leva på anhöriga.
Självklart märks de årliga skattesänkningarna på ca 140 miljarder kronor, som alliansen hittills drivit igenom, på arbetsmiljön i den skattefiansierade verksamheten. En stor del av skattesänkningarna har dessutom betalats genom nedskärningar i våra trygghetsförsäkringar, inte minst sjukförsäkringen. Det är detta rättsosäkra och allt för grovmaskiga skyddsnät som den växande gruppen sjukskrivna sjukskötersker och förskollärare nu tvingas knyta sin tillit till. Oavsett vad Fredrik Reinfeldt vill och anser kommer nog detta att vara en viktig beslutsgrund för många när de ställer sig i valbåset nästa gång.
Allt oftare hör man människor, också dem som tidigare röstat på alliansen, säga att nu får det vara nog: ”- Inga fler skattesänkningar på välfärdens bekostnad!” Vilken betydelse detta sedan får i höstens riksdagsval handlar naturligtvis också om huruvida oppositionen lyckas kanalisera och göra praktisk politik av detta konstruktiva missnöje.
**********************************
Läs också: Helle Klein, Jenny Bengtsson, Daniel Swedin, Sydsv, DN 1, DN2, Robert Nyberg, Martin Moberg, Alliansfritt Sverige, Yonna Waltersson, Tomas Ramberg, Jonna Sima, Alliansfritt Sverige, Leine Johansson, Helle Klein, Robert Björkenwall, Stig-Björn Ljunggren och Olov Abrahamsson
