Igår presenterade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll delar av regeringens körschema för de planerade förändringarna i föräldraförsäkringen och den ekonomiska familjepolitiken. Båda regeringspartierna har drivit minst ytterligare en reserverad månad i föräldraförsäkringen (miljöpartier vill gå längre, med en tredelning av försäkringen), medan det ena förväntade samarbetspartiet vänsterpartiet vill se fullständig individualisering. Folkpartiet, som regeringen också kan förväntas förlita sig på i denna fråga, har mycket att bevisa som feministiskt parti och har en hel del investerat i att visa att man tar snabba och tydliga steg mot ökad jämställdhet. Därför är det lite svårt att förstå varför man föreslår att den tredje månaden ska införas först 2016. Det brukar ju vara så att ju snabbare man inför förändringar i föräldraförsäkringen desto snabbare brukar väljare och föräldrar glömma att de tidigare var starka motståndare till reformen.
En positiv del i regeringens förslag är att man beslutat sig för att slopa jämställdhetsbonusen från 2017. Ett förslag som förvånar eftersom Stefan Löfven både före och efter valet var tydlig med att han ansåg att bonusen var ett frukbart instrument för en jämnare fördelning av föräldraledigheten, även om den kanske behövde höjas eller reformeras på något. Men miljöpartiet har å andra sidan varit kritiskt till bonusen. Och kanske har regeringsförhandlarna ändå tagit till sig de utvärderingar som bland annat Försäkringskassan gjort och som visar att jämställdhetsbonusen inte har någon visbar effekt på fördelningen av föräldrapenningsdagar.
Innan valet gick socialdemokraterna ut med ett löfte om en jämställdhetsmiljard som skulle satsas för att skapa större jämställdhet i yrkesliv och familjeliv. Nu när en ansenlig av dessa pengar inte behöver gå till höjningar av jämställdhetsbonusen finns alltså en god möjlighet att tänka kreativt kring hur pengarna kan användas. I SvD säger Strandhäll att hon vill få se en bred uppgörelse om andra typer av ekonomiska incitament för att få till en jämnare fördelning av föräldraförsäkringen. Det är oklart exakt vad hon har i åtanke, men med hennes fackliga bakgrund förstår hon säkerligen att här finns kunskap, erfarenhet och kreativitet att hämta från arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna.
Men då krävs att man lämnar publikfriande reformer och koncentrar sig på de grundläggande problem som finns. Låt oss vara tydliga – det är inte mäns höga inkomster som är problemet. Det är kvinnors låga. Det är inte mäns oumbärlighet i arbetslivet som är problemet. Det är kvinnors umbäranden och bristande utvecklingsmöjligheter. Det är inte mäns heltider. Det är kvinnors deltider. Det är inte mäns starka arbetsmarknadsanknytning. Det är kvinnors visstider.
Därför kommer alla former av ekonomiska incitament för att locka män till föräldraskap att vara fåfänga. Bonusar med volanger. Extraavtal med socker på. Det förändrar inget i grunden. Föräldraförsäkringen måste reformeras. I förlängningen individualiseras. Men det måste ske samtidigt som det skapas en heltidsnorm även inom kvinnodominerade yrken, inkomsten går att försörja sig på och man vet att man har en anställning även nästa månad.
Det är där jämställdhetsmiljarden bör satsas, i samråd med arbetsmarknadens parter.
