“Trots läget i riksdagen så finns det en hel del statsministern kan göra. Det går att använda linjetal och utspel för att skapa debatt. Det går att välja några politiska strider där S vet att de har väljarna med sig och ta fajten – oavsett om man vinner eller förlorar. Så flyttar man agendan, och samtalet. Stefan Löfven kan tillsätta utredningar – exempelvis en ny maktutredning eller en om grön skatteväxling. Det skulle ge både bra beslutsunderlag och skapa en diskussion om socialdemokratiska hjärtefrågor”, så skriver Karin Pettersson i en insiktsfull politisk analys på Aftonbladets ledarsida idag.
Visst hade det varit uppfriskande och välgörande med några rejäla linjetal om vikten av ökad jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Detta är oerhört viktigt i en tid när klass- och könsklyftorna ökar sedan en lång tid tillbaks och riksdagsmajoriteten tyvärr (alliansens+ SD) vägrar se något större värde i att aktivt bekämpa denna skuggsida av den patriarkala och kapitalistiska maktstrukturen. Likadant är det med frågan om privata vinstuttag ur den skattefinansierade välfärden. Riskvilligt kapital behövs. Men det behövs framför allt i andra delar av vår ekonomi. I välfärden ska vi se på varandra som medborgare med faställda rättigheter, inte som kunder med privat efterfrågan. Och då kan inte kommersiell exploatering av skattefinansierade verksamheter för de allra mest utsatta av oss tillåtas.
I dessa frågor borde socialdemokratin inte vara räddhågsen, utan istället känna den starka folkliga vinden i ryggen. Som jag skrivit om tidigare pekar analyser av detta problemkomplex dessutom i riktning mot att det nu är dags, så som även Karin Pettersson lyfter fram, att tillsätta en ny maktutredning.
Ett annat område där den ideologiska reotriken och praktiska politiken borde skärpas rör våra trygghetsförsäkringar. De “blinkningar” till vänster, som insatserna på a-kassans och sjukförsäkringens områden i den senaste budgeten innebär, måste följas av betydligt kraftfullare åtgärder långsiktigt. Inte minst handlar det om att höja inkomsttaken, så att de flesta försäkrade får ett fullgott inkomstskydd om de har oturen att bli sjuka eller arbetslösa. Varför inte börja med måttstocken att 80 procent av de försäkrade ska få 80 procent i ersättning när de blir sjuka eller arbetslösa? I så fal hamnar vi i närheten av en taknivå på 10 prisbasbelopp (ca 37 000 kr/mån). Här finns dessutom möjlighet att hitta en lösning tvärs över blockgränsen, eftersom folkpartiet har ett kongressbeslut om att höja inkomsttaken.
Även när det gäller utbyggnaden av en mer välfungerande myndighets- och partssamverkan i frågor som rör den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, omställningen och återgången i arbete för de långtidsjuka borde det finnas goda möjligheter att hitta fram till breda och långsiktiga lösningar. Visst kommer detta att kortsiktigt kosta en hel den pengar. Men långsiktigt måste vi göra något åt den mismatch som idag råder mellan arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft och befolkningens faktiska funktions- och arbetsförmåga. Görs inget på detta område kommer de långsiktiga mänskliga och ekonomiska kostnaderna att blir mycket omfattande.
Slutligen, måste socialdemokratin våga ta fajten mot den “krona-för-krona-retorik” som Anders Borg så länge tilläts slå mynt av. I en tid när vi har en arbetslöshet som tycks ha bitit sig fast på 8-procentsnivån och vi samtidigt har en statsskuld som ligger på rekordlåga nivåer (under 40 procent av BNP) är det läge att satsa på långsiktiga investeringar i infrastruktur, utbildning, välfärd och bostäder. LO för fram en satsning på ca 70 miljarder i ett väl avvägt investeringspaket på dessa områden, dessutom finansieras satsningarna till ca 40 procent med lån. En sak är helt säker; vi kan inte spara oss ur denna arbetslöshetskris och börjar vi inte gasa på snart kommer vi inte att nå upp till det ambitiösa målet om att ha Europas lägsta arbetslöshet.
Denna bedömning är LO långt ifrån ensam om att göra. Också en rad borgerliga ekonomer, samt DNs Peter Wolodarski, ser värdet av en mer offensiv ekonomisk politik. Att i detta läge fortsätta att tävla med alliansen om att bedriva en stram och kontraktiv ekonomisk politik är knappast en socialdemokratisk framgångsväg. Istället är det väl värt att minnas en tidigare socialdemokratisk finansministers ledord: “Vi blir aldrig så fattiga att vi inte har råd att arbeta.”
*******************************
Läs också:
Lena Melin om LOs investeringskrav på 70 miljarder,
Lena Sundström ,som nyligen tog emot Torgny Segerstedts “frihetspenna”, är en av våra intressantaste debattörer idag,
Ola Pettersson, skriver debattartikel i Dagens Arena om varför LO kräver 70 miljarder i offentliga investeringar,
Johanna Plamström skriver om alla kvinnors rätt till ett liv utan våld,
Johanna Kronlid skriver en krönika om att alla tjänar på frihet,
Helle Klein kräver en offensiv för industrin.
