Ett barn i min närhet är känsligt. Det har hen alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara. För det mesta är det inte något större problem. Det räcker ofta bra med en extra puff då och då, tid att tanka trygghet och ändlösa diskussioner om framtiden. Hen är i den åldern då livet plötsligt öppnas upp i all sin lyster och oförutsägbarhet. Ett nytt landskap, i en tid då man fortfarande bara har barndomens spänger att balansera på. Då krävs att man är stabil för att inte falla.
Är man inte det står det inte på förrän till synes enkla saker blir väldigt svåra. Att våga gå till skolan när bästa vännen inte är där. Att stanna kvar på lektionen trots att magen molar. Att gå in i matsalen och trotsa oron att kanske kräkas. Att kunna gå tillbaka nästa dag, när dagen före varit tuff.
Oro, ångest och leda är en del av livet. Att växa upp är att stå ut. Men det kan man behöva hjälp att lära sig.
Förutom en hyfsat lyhörd omgivning krävs då att skolan har en hygglig möjlighet att hålla i och möta upp de elever som vinglar till och inte kan gå på i samma takt som tidsschemat kräver.
Att det finns nån som tar emot de dagar då hela kroppen säger åt en att vända hem igen. Nån som vet hur ångest känns i en ung människas kropp och kan vara med att ge utrymme att stå ut. Nån som inte släpper iväg och låter gå, som inte godtar förklaringen om huvudvärk för att det inte finns tid att skapa tillräckligt lugn och tillit för att barnet ska stanna kvar. Det är det minsta, faktiskt det absolut minsta, man kan begära i ett system med skolplikt.
Då krävs marginaler. Både för den enskilda läraren och för skolan att kunna hålla en närvarande elevvård i form av skolpsykologer, kuratorer och kunniga fritidspedagoger.
Jag pratar med personer som jag vet v e t hur det fungerar i skolan. Skolpsykologen, Lärarna, Föräldern Till Barn Med Stora Behov. En del av dem är allt och desamma. De har sett alla sidor, av både långvariga och djupa problem och mer kortvarig oro.
Det finns inte utrymme att hantera saker som bryter flödet. Inte utan att det drabbar alla andra.
När man stiger över tröskeln där ens barn behöver hjälp startar en kamp. En kamp där man får kämpa sig blå för att ens barn ska klara det självklara, att ens vara i skolan.
Skriv ned allt, copy pasta alla, ha det kvar för att kunna visa upp. Bara så kan man få fram pengar. Resurser.
Den där stressade flackande blicken när en förälder ber om hjälp, alla försöker ju bara freda sig själva. För att inte bränna ut sig.
Flödet, det är barnen. Produktionsenheterna. Resurserna, det är den tid och de personer som egentligen inte finns. Höga krav och liten kontroll, det är verkligheten för lärare som ska uppfylla läroplanens mål, orimlig administration och barn som är mer eller mindre vingliga. I LEAN-skolan premieras dokumentation över kommunikation, kvalitetsmål över tid för verkliga möten. Inget får stoppa flödet. Där klarar sig de barn vars föräldrar kräver mest och bäst.
En skola som inte är dimensionerad för unga människors ostadiga gång in vuxenlivet kommer oavlåtligt att tappa elever på vägen, oavsett om de tar sig till lektionerna eller sitter hemma. Att i det läget som politiker lägga det stora krutet på att införa betyg från fjärde klass går helt enkelt utanför mitt förstånd. Vad sägs istället om att stilla flackandet i lärarnas ögon?
