Idag, den 18 februari, genomför Världsfacket (ITUC) en världsomfattande aktionsdag för strejkrätten. Kravet från världens arbetare är tydligt: att arbetsgivarna upphör med sitt systematiska försök att förstöra och förhindra ILO (FNs organ för mänskliga rättigheter i arbetslivet) att fungera. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar och åter erkänna en oinskränkt rätt att strejka.
För att uppmärksamma och få ett slut på detta alvarliga hot mot strejkrätten agerar därför idag LO, TCO och Saco tillsammans med Sharan Burrow, generalsekreterare för ITUC[1]. Likadant sker i Danmark, bland arbetare och fackligaorganisationer runt om i världen som idag genomför manifestationer och aktioner för rätten att strejka.
Bakgrunden till den allvarliga situationen är att det pågår en strid inom ILO om den grundläggande globalt reglerade rätten att strejka. LO har aktivt drivit på till försvar av denna fundamentala princip. Konflikten består av att arbetsgivarna anser att ILO:s konvention nr 87 om föreningsrätt och skydd för organisationsrätten inte reglerar strejkrätten. Sedan 1952 har parterna varit överens om att strejkrätten utgör en bindande del av föreningsrätten. Det är avgörande för fackföreningarnas möjlighet att försvara och påverka medlemmarnas rättigheter.
Svenskt näringsliv stödjer arbetsgivarsidan inom ILO och undergräver därmed strejkrätten. Det är ett allvarligt avsteg från den nordiska traditionen med ansvarsfulla parter. Det är hög tid att svenskt näringsliv står upp för grundläggande rättigheter i arbetslivet inte bara i Sverige utan även globalt.
Rätten till arbete, att kunna leva på sin lön och kunna påverka under vilka villkor man arbetar är grundläggande mänskliga rättigheter. Den rätten är nu allvarligt hotad. Konflikten leder till ett race mot ett mänskligt och ekonomiskt botten, det är ett race som ingen kan vinna. De största förlorarna blir med stor sannolikhet de människor som redan är mest utsatta. Det drabbar också arbetsmarknaderna globalt, med press på löner och villkor samt öppnar för osund konkurrens. Detta leder i sin tur till att ekonomier och arbetsmarknader utvecklas sämre och i långsammare takt. Därför är det uppseendeväckande att arbetsgivarna inte försvarar strejkrätten och de mänskliga rättigheterna i arbetslivet.
Konflikten inom ILO har pågått i snart tre år och det är mycket svårt att finna en lösning. Därför har arbetstagarna föreslagit att konflikten om strejkrätten ska skickas till den internationella domstolen i Haag för att få ett utlåtande och avgörande av frågan. Det motsätter sig arbetsgivarsidan, med kraftfullt stöd av de svenska arbetsgivarna. Det har skapat ett blockerat ILO som inte kan ställa länder till svar för brott mot grundläggande rättigheter i arbetslivet, det är ytterst allvarligt.
Dagens globala manifestation är viktig för att påverka arbetsgivarna att ändra uppfattning och återkomma till förhandlingsbordet, men en dag räcker inte. Det krävs också att Sverige, Norden och EU och andra regeringar ställer sig på arbetstagarnas sida och fortsätter att stödja de grundläggande rättigheterna i arbetslivet.
För världens alla löntagare är ett liv utan mänskliga rättigheter i arbetslivet, utan rätten att strejka och utan rätten att gå med i en fackförening ett liv utan framtidsutsikter. Det blir ett liv i fattigdom med arbete till usla villkor eller tvångsarbete.
LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har varit mycket tydlig i försvaret för strejkrätten och har flera gånger deklamerat;
– ”Taking away the right to strike would make us all into slaves!”
Rör inte vår rätt att strejka!
[1]Delar av inlägget återfinns i aftonbladet debatt 150218
