Äntligen ger regeringen ett tydligt besked om när och hur den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen (stupstocken) ska avskaffas. LO har länge drivit på för att detta ska ske så snabbt som möjligt.
Det bästa vore naturligtvis att plocka bort tidsgränsen redan i sommar. Men alliansen och SD röstade som bekant ner regeringens första budget, vilket gör att processen förskjuts ett halvt år. Nu skickas förslaget ut på remiss och beslut fattas till hösten så att stupstocken kan kastas på historiens sophög i början av nästa år.
Det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor borde naturligtvis aldrig någonsin ha införts. Det är så många sjuka som har drabbats och fortfarande drabbas. Hittills har ca 100 000 utförsäkringar skett enbart på grund av att personer passerat den bortre tidsgränsen. De flesta av dem har fattiggjorts och allt för få har fått det stöd de behöver för att kunna komma tillbaks i arbete. Detta är en av drivkrafterna bakom den växande ojämlikheten, vilket ny statistik från SCB visar.
Att avskaffa stupstocken är ett nödvändigt första steg som nu måste följas av fler. Den stelbenta arbetsförmågeprövningen vid de övriga tidsgränserna behöver ses över och förändras. Det är inte särskilt svårt att räkna ut att rädslan för att snabbt gå miste om såväl sin anställning som sin sjukpenning lägger ytterligare ”sten på bördan” och försvårar rehabiliteringsprocessen. Detta styrks också av läkare som arbetar med stressrelaterad ohälsa.
LO anser att de tidsgränser som i dag gäller vid 180 och 364 dagar, som infördes sommaren 2008, bör omvandlas till stödjepunkter där individen rustas med rehabiliteringsrättigheter. Kravställandet vid tidsgränserna måste balanseras om, så att de aktörer som verkligen kan leverera rehabilitering får ett större tryck på sig. Idag bär den enskilde i princip allt ansvar. Detta är orimligt.
Förutom detta krävs ett batteri av åtgärder för att vi ska få en rimlig och mänsklig sjukförsäkring. I rapporten Framtidens sjukförsäkring presenterar LO en rad detaljerade förslag på sjukförsäkringsområdet. Det handlar framför allt om att förstärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna så att fler ryms i arbetslivet.
Arbetsplatserna måste i högre grad anpassas efter den arbetsförmåga som medborgarna faktiskt besitter. Alla som drabbats av ohälsa ska ha rätt till medicinsk- och arbetslivsinriktad rehabilitering samt ett arbete som anpassas efter de egna förutsättningarna. Samverkan mellan arbetsmarknadens parter, hälso- och sjukvården och de ansvariga myndigheterna, runt dem som har en partiell arbetsförmåga, måste byggas ut. I detta samarbete bör företagshälsovården vara navet och spela en central roll.
Den som inte kan gå tillbaka till sin tidigare arbetsgivare och behöver stöd för att ställa om, exempelvis hitta fram till en ny anställning eller ett nytt yrke, bör erbjudas individuellt utformade och anpassade utbildningsinsatser. För att få ett långsiktigt hållbart system när det gäller det förebyggande arbetet, rehabiliteringen och omställningsstödet kommer det att krävas såväl lagstiftnings- som avtalslösningar. LO har därför en längre tid tryckt på regeringen, såväl den nuvarande som den förra, att inbjuda till trepartsssamtal mellan arbetsmarknadens parter och staten om detta.
Sjukförsäkringen måste åter bli en försäkring som garanterar den som drabbats av ohälsa ett rimligt och fullgott inkomstskydd. Inkomsttaket måste höjas, under denna mandatperiod till 10 prisbasbelopp (37 000 kr/mån) och kopplas till löneutvecklingen. Görs inte detta kommer olika privata försäkringsalternativ att tränga in i det vacuum som uppstår när det offentliga rullar tillbaks sitt ansvar. Att höja inkomsttaken handlar om att värna standardtrygghetsmodellen och rör ytterst legitimiteten för hela välfärdsstaten.
När beslut om rätten till sjukpenning och sjukersättning fattas anser LO att detta ska ske utifrån principen att vi är ”försäkrade i befintligt skick”, dvs att hänsyn till individuella omständigheter tas. Ålder, utbildningsbakgrund och bostadsförhållanden måste kunna vägas in.
Sjukersättningen (tidigare förtidspension) behöver höjas och ge bättre ekonomisk trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd. Det är orimligt att vi idag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Att allt fler väljer att gå i ålderspension i förtid pga de hårda reglerna för sjukersättningen är inget som är bra, varken för den enskilde eller för samhällsekonomin.
Karensdagen i sjukförsäkringen bör avskaffas. Denna är i praktiken ett uttryck för en klasslagstiftning, som gör att allt för många av LO-förbundens medlemmar går till arbetet trots att de av medicinska skäl borde tillfriskna i hemmet. Forskningen visar också att den destruktiva sjuknärvaron, som just nu ökar, riskerar att gå ut över folkhälsan.
Här kan LO som ett första steg tänka sig införandet av ett så kallat karensavdrag, vilket också föreslås av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Detta är en viktig jämställdhetsfråga inte minst för den stora gruppen kvinnor som har osäkra anställningar och arbetar i vård- och omsorgssektorn, ofta med långa koncentrerade arbetspass och olika typer av deltidsanställningar.
Att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen är nödvändigt. Men nu måste regeringen ta fler steg i riktning mot en rimlig och mänsklig sjukförsäkring. En hel del finns onekligen kvar att göra. Vi förtjänar alla ett bättre försäkringsskydd vid ohälsa än det vi har idag.
