För tre år sedan dödades 1200 människor och 2500 skadades allvarligt vid en textilfabrik på Rana Plaza i Bangladesh.
Katastrofen blev en ögonöppnare för den breda allmänheten om att jakten på låga priser på skor, t-shirtar och kläder bär ett enormt högt pris i form av mänskligt lidande för dem som tvingas arbeta i fabriker med dålig arbetsmiljö, långa arbetspass och till låga löner.
Det har blivit allt tydligare att globaliseringen av ekonomin är oundviklig och ofta enormt orättvis. Klyftorna mellan dem som profiterar på de positiva effekterna av globaliseringen och dem som möjliggör den vidgas allt mer. Längst ut i kedjan av produktionen arbetar de som är mest sårbara och utsatta – barn, kvinnor och män.
Det är därför mycket välkommet att ILO, nu för första gången, ska anta utmaningen om att uppnå anständiga arbetsvillkor (Decent Work) genom hela produktionskedjan. Diskussionen och förhandlingen som ska påbörjas i Geneve i sommar kommer att bli mycket komplicerad. Arbetsgivare och arbetstagare står långt ifrån varandra.
Globala produktionskedjor eller värdekedjor (GSC) ökar alltmer i betydelse, ca åttio procent av all global handel och tillverkning sker i någon del av en produktionskedja. Varors tillverkning delas upp, fragmenteras allt mer, i jakt på lägsta kostnad. Samtidigt luckras beskattnings och arbetsrättsligt lagar upp i länder som tävlar om att locka till sig utländska investerare. Den snabba tekniska utvecklingen och allt fler aktörer som blandas in i produktionen gör det svårt att överblicka och organisera facklig närvaro för de arbetare som är mest utsatta.
Arbetstagares grundläggande rättigheter sätts på undantag i de globala produktionskedjorna. Organisationsrätten respekteras inte, att framföra klagomål leder till summariska bestraffningar och avsked. Avsaknaden av rätten att förhandla kollektivt är helt dominerade inom GSC. Det leder till låga löner, försämrade arbetsvillkor och minskad respekt för arbetares rättigheter.
I produktionskedjorna finns en överrepresentation av migrantarbetare som exploateras, dessa arbetare rekryteras av underleverantörer långt bortom kontroll för det upphandlande företaget. Kontrollen är dålig, ITUC (Världsfacket) larmar om att det längst ut i GSC återfinns barnarbete, tvångsarbete och andra former av utnyttjande av människor. Det behövs därför omedelbart ett ramverk av åtgärder och lagstiftning som förbjuder och kriminaliserar dessa företags jakt på billig arbetskraft.
GSC kommer aldrig att bli hållbara om de inte baseras på principen om Decent Work. Stater måste säkerställa att företag respekterar de fundamentala rättigheterna för alla arbetare, inklusive migrantarbetare. Av särskild stor betydelse är ratificeringen av ILOs åtta kärnkonventioner och att de följs därför att dessa konventioner utgör grunden för att kunna uppnå grundläggande rättigheter i arbetslivet. Då garanteras rätten att organisera sig och förhandla kollektivt. Likväl finns då stöd för att eliminera alla former av tvångsarbete, barnarbete och diskriminering i arbetslivet.
När de svenska delegaterna åker till Geneve i juni för att påbörja förhandlingarna finns en viktig uppgift att fylla. Sverige kan tjäna som ett gott exempel på att sunda relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare skapar förutsättningar för konkurrenskraft, produktivitet och ett arbetsliv med respekt för arbetstagare med god löneutveckling.
Sveriges regering kan bidra med att visa att respekten för fria och självständiga parter är en förutsättning för ett hållbart arbetsliv. Regeringens initiativ för en rättvisare globalisering mellan arbete och kapital – Global Deal är ett mycket vasst och bra initiativ. Men för att det ska bli verklighet krävs att regeringen lever som den lär. Därför krävs att Sverige snarast följer uppmaningen från LO och ratificerar protokollet mot tvångsarbete – först då kan arbete med schysta villkor i produktionskedjorna bli verklighet.
