Idag har Torbjörn Johansson (LO), Tobias Baudin (Kommunal) och Susanna Gideonsson (Handels) inne en debattartikel i Aftonbladet där de kräver att regeringen så snart som möjligt ersätter dagens karensdag med ett karensavdrag. I denna lite längre bloggtext ska jag, utifrån olika perspektiv, försöka analysera frågan.
Sjuknärvaro är ett centralt begrepp
Pratar man om karensdagen kan man inte undgå att också prata om sjuknärvaro. Detta är ett centralt begrepp, använt i forskarvärlden, som allt för ofta varit utsatt för olika typer av politiska missförstånd. Att ha en nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom behöver naturligtvis inte automatiskt innebära att det i alla lägen är bra att vara sjukskriven. Att arbeta med en lättare förkylning är normalt sett inte farligt, om den inte smittar andra och den anställde vid behov har möjlighet att hålla ett lite lägre arbetstempo.
För personer med psykisk ohälsa pågår idag en diskussion om att det till och med kan vara bra att arbeta trots symtom. Forskningsresultat visar att insatser som är arbetsplatsinriktade, där exempelvis företagshälsovården och specialistkompetens involveras i ett tidigt skede, underlättar en långsiktigt hållbar lösning och motverkar framtida sjukfrånvaro. Tyvärr finns det idag ofta brister i dessa viktiga stödfunktioner liksom när det gäller arbetsgivarens ansvarstagande för den anställdes hälsa.
För att återgången i arbete, för personer som exempelvis drabbats av allvarliga stressreaktioner, ska ”hjälpa mer än stjälpa” bör åtgärderna anpassas utifrån vad den enskilde individen faktiskt klarar av. Dagens stelbenta tidsgränser i sjukförsäkringen kan vara en stressfaktor som försvårar rehabiliteringen och fördjupar ohälsan. Det finns en risk för att den sjuke själv inte är tillräckligt uppmärksam på varningssignaler och att en ”backlash” inträffar. Det finns helt uppenbart goda skäl att – när man överväger insatser för att påverka sjukfrånvaron (läs mer om sjukfrånvaron här) – också beakta de effekter åtgärderna får på den destruktiva sjuknärvaron.
Det finns situationer när den försäkrade behöver vara frånvarande från arbetet – även när hen faktiskt har en viss arbetsförmåga – för att inte förvärra sjukdomen eller slå upp skadan igen och riskera att tappa alla möjligheter att komma tillbaks i arbete eller dra på sig en längre tids sjukskrivning. All sjuknärvaro är inte hälsobefrämjande. Det är faktiskt ett av skälen till att vi har en sjukförsäkring. Detta är grundläggande för de flesta av oss, även om det också finns dem som tycks anse att sjuknärvaro inte alls är något att bekymra sig över (se Hanne Kjöller m.fl.).
När man inom forskningen talar om sjuknärvaro menar man oftast inte den långsiktigt hälsobefrämjande sjuknärvaron, utan den som rör hälsotillstånd där man faktiskt borde låta bli att arbeta. Det finns alltså en positiv och en destruktiv sjuknärvaro. Det är dock den senare formen som i regel åsyftas när man stöter på begreppet i forskningslitteraturen.
Sjuknärvaro har både med jämlikhet och jämställdhet att göra
Sjuknärvaro i denna bemärkelse är ingen ovanlig företeelse. Enligt Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöstatistik (Rapport 2016:2, s. 71) har över hälften av alla sysselsatta arbetat minst två gånger senaste året trots att de på grund av sitt hälsotillstånd borde ha låtit bli. En större andel kvinnor än män gör det. En av fyra sjuknärvarande (25 procent) är det därför att de inte har inte råd att vara sjuka, också detta är vanligare för kvinnor än för män. Här finns en tydlig klass- och könsdimension. Det handlar ofta om kvinnor med låga inkomster, långa arbetspass ibland nattetid och med osäkra anställningar. Det är frågan om människor som drabbas särskilt hårt av hur dagens karensdag är utformad.
En av dem som tittat på problematiken är arbetsmiljöforskaren och professorn Gunnar Aronsson. Han säger (se Arbetet 2015-03-13): ”Grupper med dålig ekonomi tvingas välja närvaro framför frånvaro. Men man glömmer bort att båda har sin grund i folks ohälsa, och att dagens sjuknärvaro är morgondagens sjukfrånvaro. Tittar man på grupper med hög sjuknärvaro kan man se att hälsan försämras markant genom åren jämfört med grupper med låg sjuknärvaro.”
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att Gunnar Aronsson ser den svenska karensdagen som uttryck för en klasslagstiftning (se LO-bloggen, 2014-05-17). För vissa högre tjänstemän och akademiker kan en ohälsa hanteras eller döljas genom att de exempelvis använder flextid och ”arbete hemifrån” istället för sjukskrivning. De flesta av LO-förbundens medlemmar kan dock inte använda sig av denna möjlighet. De har i regel mindre kontroll över arbetsplatsnärvaron, arbetstakten/arbetstiderna och har dessutom ofta en hög fysisk belastning. För dem står valet ofta mellan att riskera sin privatekonomi, till följd av det avbräck karensdagen innebär, eller att riskera sin framtida hälsa genom att jobba trots att de borde vara sjukskrivna.
På generell samhällsnivå leder en hög destruktiv sjuknärvaro, precis som Aronsson och andra arbetsmiljöforskare visat, till långsiktigt negativa konsekvenser för folkhälsan och kan faktiskt i längden vara mer kostsam än sjukfrånvaron (se artikel i tidningen Karriär, 2017-02-08). Virus och bakterier känner dessutom inga landsgränser. I “globaliseringens kölvatten” sprids smittosamma sjukdomar snabbare än tidigare. Är det då verkligen modernt och optimalt att i sjukförsäkringen ha en inbyggd mekanism som i sig leder till ökad destruktiv sjuknärvaro och därmed till ökad smittspridning?
Den svenska karensdagen sticker ut och är otidsenlig
Ser vi till andra jämförbara länder sticker den svenska karensdagen ut. I Norge finns ingen karensdag i sjukförsäkringen, där får den försäkrade 100 procent av lönen från och med första sjukdagen. I Danmark avskaffades karensdagen 1986 utan att sjukfrånvaron ökade. Det var framför allt två skäl som vägledde danskarna. För det första ansåg man att karensdagen skapar en sjuknärvaro som är skadlig på sikt. För det andra handlade det om att smittspridningen, i synnerhet inom vården och omsorgen, ökar till följd av att smittbärare av ekonomiska skäl känner sig tvungna att arbeta. I Finland övervägde regeringen för ca två år sedan att införa en karensdag, men man fann att argumenten mot detta övervägde fördelarna (se diskussion i Hufvudstadsbladet).
Varför har vi då en karensdag i den svenska sjukförsäkringen? Ja, dagens svenska karensdag infördes i samband med 1990-talskrisen. I det krispaket som förhandlades mellan Bildt-regeringen och Socialdemokraterna fanns en återinförd karensdag med. Bildt och moderaterna hade krävt flera karensdagar. Socialdemokraterna motsatte sig detta. Kompromissen blev en karensdag. Att karensdagen ingick i krispaketet var faktiskt lite märkligt, precis som exempelvis Harald Gatu på Dagens Arbete konstaterat (läs denna artikel). Korttidsfrånvaron som karensdagen syftade till att bekämpa var inte särskilt dyr då, vilket den inte är idag heller.
Åtgärden i krispaketet från 90-talet rörande karensdagen verkar mest ha varit ett uttryck för ”signalpolitik”, dvs en åtgärd som syftade till att inskärpa någon form av krismedvetande hos befolkningen. De sakpolitiska skälen höll dock inte riktigt måttet. Det finns, som vi sett, en rad starka skäl att börja rätta till detta nu.
Ett karensavdrag, som LO och LO-förbunden nu förslår, mildrar effekterna av den orättvisa karensdagen och är ett steg i rätt riktning. Det är viktigt att regering och riksdag tar detta steg så snart som möjligt. För jämlikhetens och jämställdhetens skull!
