När det i samhällsdebatten uppstår självklarheter tvärs över blockgränsen etableras ibland något som kan kallas för en ”politiskt överenskommen sanning”. I dessa lägen är faktagranskning och seriösa analyser särskilt viktiga.
I sjukförsäkringsdebatten har vi sett detta ske tidigare. Minns det myckna talet i början av 2000-talet om det utbredda fusket/överutnyttjandet som motiverade hårdare sjukregler. När dessa påståenden granskades närmare av seriösa forskare visade de sig vara kraftigt överdrivna. Dagens politiskt överenskomna sanning, att sjukfrånvaron skenat/skenar sedan 2010 och därför motiverar regel- eller praxisskärpningar, borde granskas på samma sätt? Jag ska i denna text försöka belysa detta utifrån några perspektiv.
“Sjukfrånvaro” kan betyda olika saker
För det första är sjukfrånvaro faktiskt inte detsamma som de statistiska mått Försäkringskassan (FK) använder. Det FK redovisar är endast den sjukfrånvaro de betalar ersättning för inom ramen för sjukförsäkringen. Man får inte glömma bort att sjukförsäkringen samspelar med andra trygghetssystem och att det dessutom finns något forskarna kallar för dold sjukfrånvaro, dvs att alla som inte kan arbeta på grund av ohälsa inte finns i sjukförsäkringen.
En del av sjukfrånvaron döljs genom att den sjuke får ersättning från föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, aktivitetsstödet via AF, försörjningsstödet (socialbidraget) eller tar ut semesterdagar alt. tjänstledighet. Andra går i ålderspension tidigare än beräknat pga vacklande hälsa. För vissa tjänstemän och akademiker kan en ohälsa hanteras eller döljas genom att man använder flextid och ”arbete hemifrån” istället för sjukskrivning. De flesta av LO-förbundens medlemmar kan dock inte använda sig av denna möjlighet. Det som allt för ofta återstår för dem, ofta kvinnor 55+ i välfärdssektorn, är då att gå ner i arbetstid och ta kostnaderna för ohälsan själva (se denna krönika i NSD).
Att genom hårdare sjukregler eller skärpt regeltillämpning kortsiktigt pressa ner sjuk- och ohälsotalen på bekostnad av att den dolda sjukfrånvaron ökar är inte långsiktigt hållbart.
Vi har idag en sjukförsäkring och ett arbetsliv som allt för ofta sviker dem av oss som drabbas av sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. Svenska arbetsgivare slipper, vid en internationell jämförelse, relativt lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för den ohälsa deras verksamhet genererar (läs mer om detta i denna bloggtext). De arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar kan allt för enkelt skicka över räkningen för den ohälsa de skapar på andra. När Svenskt Näringsliv presenterar statistik rörande sjukfrånvaron finns det all anledning att se upp (se denna krönika i NSD).
Skilj på “sjukpenningfrånvaro” och “total sjukfrånvaro” som FK ersätter!
Mot denna bakgrund blir det missvisande när det ofta i den offentliga debatten talas om sjukfrånvaro som om det enbart handlar om dem som fått sjukpenning beviljad av FK. Detta är dessutom inte hela den sjukfrånvaro som FK ersätter. De långtidssjuka som beviljats sjukersättning räknas inte in i sjukpenningtalet. Ska vi tala om den totala sjukfrånvaron (ohälsotalet), som finansieras via FK, bör åtminstone dessa tas med i statistiken (se nedanstående tabell från regeringens budgetproposition 2017, s. 19).
Ser vi till detta diagram blir det svårt att hävda att sjukfrånvaron skenar. Då är det snarare frågan om en utveckling där det, precis som regeringen själv konstaterar, under åren 2003–2013 sker ”en kontinuerlig minskning för att därefter öka svagt. Under det senaste året har nivån varit stabil kring 28 dagar” (bp 2017, s.19).
Ska vi förstå variationerna över tid i den sjukfrånvaro som FK ersätter måste vi väga in samspelet mellan sjukpenning och sjukersättning. Ökningen av sjukpenningtalet har visserligen bromsat in idag. Men efter att alliansen år 2008 inför vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kvalifikationsvillkor för sjukersättning (tidigare förtidspension) blir allt fler långvarigt och kroniskt sjuka kvar i sjukpenningen.* Det är i princip fortfarande samma restriktiva regelverk som gäller för sjukersättningen idag.
Detta är alltså en viktig del av förklaringen till att vi sedan 2010 sett en ökning av det politikerna ofta väljer att kalla för ”sjukfrånvaron” (= sjukpenningfrånvaron) och att längden på denna ökat. Fler kroniskt och långvarigt sjuka får sjukpenning istället för sjukersättning. Naturligtvis bör detta – liksom sjukreglerna i övrigt (exempelvis avskaffandet av den så kallade stupstocken), rehabiliteringsmöjligheterna och förhållandena på arbetsplatserna – vägas in i en seriös analys rörande vad som orsakar sjukfrånvaro av olika slag. Tyvärr hör vi allt för sällan debattörer och politiker lyfta fram detta i sjukförsäkringsdebatten.
Olika finansministrar har använt sjukförsäkringen som mjölkkossa
Ser vi till hela 2000-talet har sjukförsäkringen till följd av regelskärpning och ökad stramhet i FKs praxis, liksom flera andra av våra socialförsäkringar, genererat stora årliga mångmiljardöverskott till statskassan (se bland annat artikel av Håkan Svärdman i Dagens Arena).
Finansministrar av olika politisk kulör har alltså dragit in stora delar av den sjukförsäkringsavgift (som är ett löneutrymme löntagarna avstått ifrån för att få ett allmänt försäkringsskydd om de drabbas av ohälsa och ej kan arbeta) till statskassan. Detta har skett samtidigt som samma politiker talat om vikten av att göra sjukförsäkringen mer ”försäkringsmässig”. Alliansregeringen (2006-2014) mjölkade systematiskt sjukförsäkringen på resurser för att finansiera sina skattesänkningar.
Hanterar man ett trygghetssystem på detta sätt genererar det inte den trygghet medborgarna har rätt att förvänta sig. Det är heller inte så konstigt att allmänheten tappar tilltro till systemet och att legitimiteten påverkas negativt.
De långvarigt sjuka halkar efter
De senaste åren har antalet som beviljats sjukersättning (tidigare förtidspension) pressats ner till rekordlåga nivåer. Regeringen har satt ett, som LO anser, mycket lågt mål när det gäller nybeviljandet av sjukersättning – dvs 18 000 nybeviljanden/år. Detta har dock kraftigt underskridits de senaste åren.
År 2015 nybeviljades 11 650 sjukersättningar och förra året 8 868, alltså inte ens hälften av den nivå som är regeringens målsättning. Minskningen avspeglar knappast en så drastisk förbättring av folkhälsan, utan beror av allt att döma på en skärpt tillämpning av FK (läs mer om detta här).
Dessutom halkar många långtidssjuka med sjukersättning efter övriga grupper i samhället (läs om detta här). Det handlar bland annat om att ersättningsnivån är kopplad till prisutvecklingen och inte löneutvecklingen i ekonomin samt att de sjukskrivna till följd av alliansens jobbskatteavdrag betalar mer än andra i inkomstskatt.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga om exempelvis den sjuknärvaro som bland annat karensdagen skapar eller om behovet av att höja inkomsttaket i sjukförsäkringen. Men det får bli ämnet för kommande bloggtexter. Det finns onekligen en rad behov av förstärkningar av sjukförsäkringen. Inte minst för att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle av vårt snitt att långvarigt sjuka ska fattiggöras och bli ekonomiskt beroende av nära anhöriga eller tvingas söka försörjningsstöd (socialbidrag).
Avslutningsvis. Det är viktigt att inte låta sjukförsäkringsdebatten färgas av dåligt underbyggda argument eller hårdvinklad statistik. Inte minst för att dem som riskerar att drabbas, när politikerna fattar beslut utifrån bristande underlag, är de allra mest utsatta av oss.
Faktakoll och seriös analys är viktiga grundstenar i bygget av ett solidariskt samhälle!
____________________________________
* Försäkringskassan skriver exempelvis i sin Socialförsäkringsrapport 2016:6 (Delrapport 1, 2015), sid.6: “Drygt 50 procent av uppgången i antalet pågående sjukfall mellan december 2010 och juni 2014 har kunnat förklaras av de förändrade reglerna för sjukersättning.”
