Efterfrågan på arbetskraft fortsätter att öka på bred front inom både näringslivet och den offentliga sektorn under de kommande åren. Det innebär att det kommer att finnas ett stort antal jobböppningar inom en rad yrken med varierade utbildningskrav. Men arbetskraftsbristen kommer att hämma sysselsättningsutvecklingen på delar av arbetsmarknaden.
Trots att det finns gott om arbetssökande så uppger allt fler arbetsgivare att de har svårt att hitta sökande med rätt kompetens. Inom industrin och den privata tjänstesektorn uppger var tredje, och inom byggbranschen ännu något fler, arbetsgivare rekryteringsproblem. Så höga nivåer har inte uppmätts sen före finanskrisen. I den offentliga sektorn är rekryteringsläget mer akut. Där har Arbetsförmedlingen aldrig uppmätt så höga bristtal som i slutet av 2016. Landstingen uppger att i stort sett samtliga sjukvårdsinstitutioner har brist på arbetskraft, samtidigt som bristtalen i kommunerna ökar snabbt.
Andel arbetsgivare som uppger brist på arbetskraft
Säsongsrensade data, våren 2005 – hösten 2016
Källa: Arbetsförmedlingen
Rekryteringssvårigheterna kan medföra att arbetsgivarna tvingas vidta kortsiktiga åtgärder för att säkerställa bemanningen, bland annat genom att utöka arbetstiderna för befintlig personal, hyra in personal från bemanningsföretag eller att avstå från att rekrytera och tacka nej till nya kunder. Ett annat alternativ kan vara att försöka rekrytera personal från utlandet.
Lägre arbetslöshet kräver bättre matchning
Arbetslösheten delas ibland upp i efterfråge-, struktur- och friktionsarbetslöshet. Det är rimligt att anta att efterfrågearbetslösheten har minskat under senare års goda konjunkturutveckling. Det innebär att arbetslösheten till en växande del består av strukturarbetslöshet till följd av matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det visar sig bland annat i att arbetsgivarnas rekryteringar bland arbetslösa minskar och att antalet vakanser i förhållande till arbetskraften har ökat utan att arbetslösheten har minskat i motsvarande grad. Matchningseffektiviteten har med andra ord försvagats.
Om arbetslösheten skall minska ytterligare krävs således insatser som motverkar strukturarbetslösheten och förbättrar matchningen på arbetsmarknaden. En effektiv matchning kräver att arbetskraften har den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar, oavsett om det handlar om etablering för dem som inte tidigare har arbetat eller omställning för dem som redan har varit etablerade på arbetsmarknaden. En effektiv matchning måste ges hög prioritet för att sysselsättningen ska kunna växa utan allvarliga störningar.
Individens humankapital har stor betydelse för framgången på den svenska arbetsmarknaden, oavsett i vilket land man är född. Den grupp som i PIAAC uppvisar de lägsta färdigheterna har lägre sysselsättningsgrad i Sverige än i OECD i genomsnitt, samtidigt som övriga grupper har högre sysselsättning än genomsnittet. Att besitta de grundläggande färdigheter som mäts i undersökningen betalar sig, i termer av sysselsättning, med andra ord mycket väl i Sverige, samtidigt som avsaknaden av grundläggande färdigheter uppenbart skapar svårigheter.
Gymnasieskolans bidrag till kompetensförsörjningen är svagt
En viktig förklaring till att tillgången på utbildad arbetskraft minskar är att tillflödet av nyutexaminerade från utbildningsväsendet, oavsett konjunktur, är för litet för att tillgodose behoven på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst från gymnasieskolans yrkesprogram där andelen nybörjarelever har minskat från 34 procent 2010/11, året innan gymnasiereformen, till 23 procent läsåret 2016/17. Det kan jämföras med det mest populära programmet, samhällsvetenskap, som lockar 14 procent av alla nybörjarelever. Dessutom är det nästan 30 procent av eleverna på yrkesprogrammen som inte lyckas ta gymnasieexamen, och blott 31 procent som har grundläggande behörighet till universitet och högskola, fyra år efter skolstarten.
Detta är oroande eftersom det finns en stor efterfrågan och tilltagande brist på arbetskraft inom en rad kvalificerade LO-yrken. Enligt SCB kommer efterfrågan på arbetskraft med gymnasial yrkesutbildning att öka fram till år 2035, då deras prognoshorisont slutar, medan tillgången däremot minskar. Sammantaget innebär detta att gymnasieskolans bidrag till kompetensförsörjningen kommer att vara svagt även på längre sikt. Det understryker behovet av mer resurser till grund- och gymnasieskolan för att öka elevstödet och höja kunskapsnivån bland eleverna.
Bättre möjligheter till omställnings- och vidareutbildning för vuxna
För att säkerställa god omställningsförmåga för dem som redan är eller har varit etablerade på arbetsmarknaden spelar den reguljära vuxenutbildningen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken avgörande roller. Komvux och yrkesvux är fortfarande främst anpassade för yngre i behov av kompletterande utbildningar, vilket givetvis är viktigt, men måste också göras mer tillgängligt för äldre som är i behov av yrkesväxling eller vidareutbildning. Den överlägset vanligaste utbildningsnivån i åldersgruppen 45 till 64 år är en tvåårig gymnasieutbildning (34 procent), och andelarna med grundskoleutbildning, treårig gymnasieutbildning samt kortare eftergymnasial utbildning ligger kring 15 procent vardera, och längre eftergymnasial utbildning på knappt 20 procent.
Två tredjedelar av kommunerna uppgav 2015 att alla behöriga sökande till yrkesvux inte kan erbjudas en plats. Därför behövs det fler platser inom den yrkesinriktade vuxenutbildningen, trots regeringens kunskapslyft. Detta bör även kombineras med validering av tidigare utbildning och erfarenheter som möjliggör kortare omställnings- och vidareutbildningar. Inom yrkesvux är dessutom utbildningsutbudet smalt (drygt 50 procent av eleverna läser vård och omsorg) och bör breddas för att bättre möta hela arbetsmarknadens behov. Därtill behöver studiemedelssystemet bli mer frikostigt så att tidigare yrkesverksamma inte hindras att delta i utbildning av ekonomiska skäl. För att utbildningsinsatserna ska få önskad effekt är kvalitet och relevans av största vikt. Det är därför centralt att branschernas parter ges inflytande över yrkesutbildningarnas innehåll och genomförande.
Yrkeshögskolan bidrar till omställning och vidareutbildning för dem som redan har etablerat sig på arbetsmarknaden. Men utbudet av utbildningar är inte anpassat för kontinuerlig kompetensutveckling parallellt med arbete. Yrkeshögskolan har dock, på inrådan från regeringen, tagit fram förslag för att integrera kortare och fristående kurser i det befintliga utbildningsutbudet. Detta bör kompletteras med bättre möjligheter till utbildning på distans, deltid och utanför traditionell arbetstid.
Högre formell utbildning innebär generellt högre kunskapsnivå och färdigheter. Men detta samband blir svagare ju längre tid som gått sedan utbildningen ägde rum. Därför har möjligheterna till kompetensutveckling och lärande i arbetet, som också måste dokumenteras och vid behov kunna valideras, stor betydelse för matchningen och individernas omställningsförmåga. Detta är arbetsgivarnas ansvar, men för många med visstids- och deltidsanställningar är möjligheterna till kontinuerlig kompetensutveckling kraftigt begränsade. Dessa anställningsformer bidrar därför till en svagare omställningsförmåga och sämre matchning jämfört med tillsvidareanställningar på heltid.
Aktiv arbetsmarknadspolitik som höjer arbetslösas kompetens
Avsaknaden av arbetslivserfarenhet kan kompenseras med god utbildning, medan bristen på utbildning är ett allvarligt hinder för att få ett jobb. Hos Arbetsförmedlingen finns cirka 125 000 inskrivna arbetssökande med förgymnasial utbildning, motsvarande 35 procent av alla inskrivna. Av dessa saknar hälften en nioårig grundskoleutbildning. Eftersom fullföljd gymnasieutbildning i praktiken är en förutsättning för att få ett arbete innebär detta att Arbetsförmedlingens möjligheter att matcha denna växande grupp arbetslösa genom traditionell arbetsmarknadspolitik med kortare utbildningsinsatser är begränsade. Istället behöver denna grupp arbetssökande i första hand tillgång till den reguljära vuxenutbildningen i kombination med aktivitetsstöd eller generös studiefinansiering (se även LOs förslag om utbildningsjobb).
Däremot är det uppenbart att Arbetsförmedlingen behöver satsa på fler aktiva och kompetenshöjande insatser för arbetslösa, framför allt för dem som har tidigare arbetslivserfarenhet, och samtidigt snabba upp processen kring de yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningarna. Luckorna att fylla är många och utbildningsinsatser som riktas mot bristyrken är därför viktiga och effektiva.
För att den aktiva arbetsmarknadspolitiken ska vara effektiv och bidra till god omställningsförmåga måste den kopplas ihop med en väl fungerande, brett täckande och generös arbetslöshetsförsäkring. Stöd och rådgivning i kombination med den kontroll som regelbundna besök hos Arbetsförmedlingen ger, bidrar till en mer effektiv matchning.
